Isaksson tyckte det var oförskämt och jag håller med honom. Han lämnade intervjun. Bra.

Allsvenskan har dragit igång och det är underbart. Det är något ombonat, behagligt, tryggt och fint med Allsvenskan som gör att vi är så många som nästan fått ett slags beroende av den. Det är tack och lov fantastiska och oerhört mycket bättre matcher i Champions League som gör att vi inte drabbas av svårartad abstinens när Allsvenskan gör uppehåll, men även när Champions går in i sitt avgörande, som nu när stormatcherna avlöser varandra, så är det något magiskt med fotbollsallsvenskan.

Jordan imponerade

Första omgången berättade inte särskilt mycket om framtiden. Jo, Malmö FF motsvarade allas förväntningar och imponerade i varje fall en halvlek i Borås och det är väl mycket som talar för att MFF kommer att vara oerhört inblandat i guldstriden i år igen. Elfsborg blir troligen också ett topplag. AIK vann som väntat och Djurgårdens bortaseger över Östersund säger oss antingen att stockholmarna kommer att klara sig bättre än väntat utan Kim Källström och Magnus Eriksson, eller att Östersund fortsätter att vara det där laget som är bättre i Europa än här hemma. Vad vet man efter en match?

Det som gjorde mig mest glad av det jag hann svepa över var Jordan Larssons första halvlek i Norrköping och Mattias Svanbergs mittfältsspel i MFF. Två svensk supertalanger, Jordan lite lätt prövad i klubbspel utanför landet, Svanberg i lite lugnare mognadstakt i Malmö förhoppningsvis. Jordans teknik och oerhört kvicka fötter och vakna blick för spelet såg ut väcka helt nytt liv i Norrköping, men det blev lite för klen utdelning och segermålet var en skänk från domaren, den avgörande straffen alldeles för hårt dömd.

Han vet vad han vill

Man sitter ju och drömmer om det där fullkomliga brakgenombrottet av en spirande talang så här månaderna före VM men det är nog att hoppas för mycket att det kommer att få Janne Andersson att rubba sina cirklar.

Den mannen vet vad han vill och låter sig inte manipuleras. Det är skönt att veta. Jag älskar att se hur den svenske förbundskaptenen står fullständigt stilla och bara noterar den mediafars som spelas upp av ett antal glada amatörer. Den är både skrämmande och skrattretande.

Det man läser och hör vittnar om häpnadsväckande aningslöshet och okunnighet om sakernas tillstånd.

Och ärligt talat; är Zlatan själv medveten om att han genom sina svar håller liv i den här farsen? Jag begriper inte vad han håller på med. Vid en presskonferens i Los Angeles tyckte han att den svenske förbundskaptenen Janne Andersson skulle koncentrera sig på landslaget och inte på honom.

Jaha. Är det inte det han gör? Han koncentrerar sig helt och fullt på sitt lag och struntar totalt i vad Ibrahimovic gör i illusionernas LA.

”Vi får se. Dörren är öppen.”

Nej, Zlatan. Dörren är stängd.

Visst gör han rätt

”Det är jag som är det nya Sverige. Jag som har satt Sverige på kartan. Att gå till VM är ingen bragd.”

Är Björn Borg, Abba och Ikea möjligen bekanta namn. Dag Hammarskjöld? Alfred Nobel?

Ursäkta, men den här marknadsföringskampanjen i fotbollsförklädnad börjar bli patetisk.

Att ta sig vidare från gruppen och vinna play off över Italien är en bragd av ett lag med Sveriges ranking. De två senaste VM-turneringen nådde aldrig Sverige trots Zlatan i laget.

Det måste vara uppenbart för alla med elementär insikt i fotboll, att den amerikanska ligan inte är en pinne på en karriärstege. Ingen tror väl att spelare som Magnus Eriksson och Anton Tinnerholm stärker sina landslagsaktier med spel i USA. Zlatan är inte i Los Angeles för fotbollens skull. Han har helt andra ärenden och han har valt en smart marknad igen. Han skall påbörja ett annat liv, resten av sitt liv, och jag unnar honom all lycka utanför fotbollens stora scener.

Han kommer att klara det jättebra.

Men de som ställer frågorna, de som värderar idrottsprestationer måste veta att den amerikanska fotbollsligan inte är mycket att hurra för. Och LA Galaxy dessutom ett av de sämre lagen.

Hela USA jublar inte

”Hela USA jublar”, konstaterar en rubrik efter Zlatans två mål i sin debutmatch.

Nej, inte ens det. Det krävs något helt annat än fotboll – som de flesta varken begriper eller bryr sig om – för att hela USA skall jubla. Inte ens en avsatt president räcker i nuläget för att få mer än halva USA att jubla.

USA:s fotbollsliga är till dels en återvinningsstation för fotbollspelare som vill hålla liv i sina karriärer av ekonomiska skäl, ingen väg till sportslig utveckling. För Zlatan är det en idealisk slutstation. Jag trodde han skulle ta den direkt efter PSG men mellanlandningen i Manchester var ju inte helt misslyckad om man undantar den där skadan.

En come back på hygglig nivå, låt vara i en kalkonliga i ett land där vår variant av fotboll saknar hög status, är bra nog som ett avslutande kapitel på en fantastisk fotbollskarriär.

Men den fars som spelas upp runt omkring av pajasar som klär sig i blått och gult, den vore skönt att slippa.

Den leder nämligen ingenstans.

VM i Ryssland kommer att bli det tredje på raken utan Ibrahimovic på planen. Om inte annat har Zlatan diskvalificerad sig själv och straffas av en Fifa-regel som omöjliggör spel för den som kommersiellt engagerat sig i ett spelbolag. Game over!