En sak vågar jag påstå när jag tittat igenom trupperna; så många tekniska begåvningar har aldrig funnits i svensk fotboll, så många unga talanger att vara nyfiken på.

Frågar man de allsvenska tränarna säger de: Malmö vinner guldet. 

Men det är ju bekvämast så. Alltid lättar det bördan något att skjuta favoritskapet så långt ifrån sig som möjligt. OK, med den truppen, sett till namnen i varje fall, är Malmö kanske favorit.

De som såg lagets mer än lovligt tafatta matcher i Svenska cupen skulle möjligen gardera rejält.

På ljusårs avstånd

Malmö har pengarna. MFF har förstorat kravbilderna, hämtat internationell erfarenhet, höjd ribban rejält. Den nye ordförande Anders Pålsson säger att MFF skall bli som Ajax men den som såg Ajax fullkomligt briljanta Champions League-matcher mot Real Madrid inser ju, att inte ens i de kaxigas stad är det hälsosamt att ha målen på ljusårs avstånd.

Kanske sätts det alltför stor lit till veteranen Markus Rosenberg?

Måhända är förväntningarna alltför höga på 30-årige Guillermo Molins?

Men upprepar Marcus Antonsson fjolårssäsongen kan han mycket väl vinna skytteligan och han bör definitivt vara en man för Janne Anderssons fortsatta EM-resa.

Med Sören Rieks, Traustason och återkomne Jo Inge Berget har man plötsligt överflöd på löpstarka kantspelare.

Den mest spännande spelaren heter Romain Gall, påhittig och med briljant teknik, men det krävs lite tysk tukt för att få bort hans egoistiska drag och göra honom till en lagspelare. Lyckas det kan något storartat ske.

Norrköping utmanare nummer ett

Utmanarna kommer från Norrköping och Stockholm och möjligen från Hisingen.

Mästarna AIK ser alltjämt starka ut, guldskorna kommer att springa fortare och längre med självförtroendet mästartiteln gav men visst kan man ställa några frågor:

Hur länge håller den länge så stabile Per Karlsson, 33, som bakre pelare?

Hur länge håller Sebastian Larsson, 34, kvar sin internationella nivå?

Hur länge klarar Henrik Goitom, snart 35, det allsvenska tempot?

Dessutom; Kristoffer Olsson och Milosevic är tunga tapp.

Man topp tre blir det.

Norrköping får bli min främste utmanare till detta Malmö FF som av alla, inklusive sig själva, tydligen betraktar sig som Den Ständige Vinnaren.

Alexander Fransson är varmare i kläderna efter sin misslyckade utflykt i främmande land. 

Christoffer Nyman vill nog visa att han är bättre än vad hans tyska period visade och i Sead Haksabanovic har klubben ännu en talang som har kvar att visa, att den enorma potential han visade i 17-årsåldern i Halmstad nu växlats upp till mogen stjärnnivå.

Kan Simon Thern ta ännu ett steg, han gjorde en fin säsong i fjol men den landslagsklass han indikerade när jag såg honom under hans Malmöår väntar vi på. 

Blir det månne Jordan Larssons år i år? Sista chansen att visa att han är mera än en talang.

På minussidan förstås; förlusten av tempohöjaren och överraskningsmannen David Moberg-Karlsson och hur har man lyckats ersätta allsvenskans kanske viktigaste teamspelare, seriens spelskickligaste innerback Andreas Johansson.

Häcken Årets sensation?

Djurgården spetsar med Mohammed Buya Turay, snabb och målfarlig, Astrit Ajdarevic, allsvensk återvändare för tredje gången, har så mycket fotboll i sin kropp men har inte nått ännu till det vi trodde om honom en gång. Kul att återse en personlig favorit, den sprittande backen och fightern Elliot Käck. 

Häcken kan bli årets sensation. Om det nu är en sensation. Hisingens stolthet har under ett antal år spelat en underbar anfallsfotboll och man är lika förväntansfull varje match vad Daleho Irandust skall hitta på. En av allsvenskans mest intressanta spelare.

Skall Hammarby bli klubben som får uppleva Darijan Bojanic, betitlad ”gudabenådad” redan under sin tid i Öster, när han bränner av slutsteget upp till de riktigt höga höjderna? Alexander Kacaniklic är ännu en av ovanligt många, ytterst tekniska och talangfulla spelare som lovat mycket, misslyckats utomlands men nu får en ny chans och kan bli en favorit hos den stora Hammarbypubliken.

Änglar, finns dom?

Gamle VM-hjälten Kennet Andersson går in som sportchef i IFK Göteborg och kan väl bidra med sin aura, sin historia och sin pondus och utstrålning. Men den spelartruppen får vara glad om man kan kravla sig uppåt mittskiktet. Jobbigt blir det. Änglar finns dom, känns som den berättigade frågan. 

Övrigt: Helsingborgs IF har alltid ögonen på sig, vid Sundets pärla är HIF alltid mästarklubben och bakgrundshistorien handlar både om glamorösa år och tider av en ständig kamp med en ekonomi som aldrig tycks komma i riktig balans. Inte ens landslagskaptenen Andreas Granqvist, med ett HIF-hjärta större än en Öresundsfärja, kan nog göra mycket annat än att hålla farkosten på rätt köl och undvika att den går på grund.

Kalmar FF har stor talang i sin trupp, t ex Isak Magnusson, Johan Stenmark och Adrian Edqvist. 

Östersund har mycket utanför fotbollen att kämpa emot. Hur kommer det att påverka de senaste årens stora överraskning i svensk fotboll?

Det känns som att talangerna, teknikerna, framtidslöftena aldrig varit flera och mera intressanta än i år. Hemvändarna är många. Nyfikenheten stor på många som lovat mycket på senare men väntar på det stora genombrottet. Det kan bli en väldigt sevärd och publikvänlig fotboll i Allsvenskan 2019.