Den var ihålig, den saknade stöd, den hade egentligen inte på riktigt varken folket eller politikerna med sig trots att både kungligheter, statsminister och andra höga dignitärer hållit god min i elakt spel.

Och jag tror inte att gårdagens spel för det olympiska galleriet i Lausanne, presentationerna, hade den minsta betydelse för utgången. IOK-ledamöterna var redan klara över att de skulle rösta på Milano. Inte minst efter att deras granskningskommission gått igenom det ohållbara, svenska konceptet och kommit med sina grava anmärkningar.

Beskeden saknades

Beräkningarna höll inte. Budgeten alltför optimistisk.

Någon folkligt stöd i landet kunde inte presenteras.

Inga ekonomiska garantier från den svenska regeringen.

Inga konkreta besked vilka finansiärerna var.

Allt tal om att Stockholm skulle vara en prototyp för framtida vinter-OS med hållbarhet, miljövänliga arrangemang och förnybara arenor föll ju platt när konceptet innehöll byggande av anläggningarna för längdåkning och skidskytte i Stockholm när mästerskapsvärdiga arenor för detta redan finns i Falun och Östersund - utan att de skulle brukas. Där föll allt tal om miljövänlighet platt till marken.

Felräkning på TV-rättigheterna, överskattning av intäkter från sponsring och biljetter, inga kontrakt skrivna med Järfälla och Botkyrka för anläggningarna där.

Alltför mycket svävade fritt i luften.

Utan verklighetsförankring

Att både statsminister Stefan Löfvén och utrikesminister Margot Wallström haft presskonferenser och gett regeringens stöd saknade all trovärdighet när regeringen endast garanterade säkerheten - i och för sig gigantiska summor det också - men inte eventuella förluster.

Idrottsminister Amanda Lind menade, att ett OS i Sverige skulle inspirera ungdomen till idrott. Det gällde möjligen 1912, när Sverige arrangerade sitt enda OS hittills, då levande idrott var det enda sättet att få njuta den, skaffa sig förebilder och låta sig inspireras. Hon, som ung minister, borde veta att dagens ungdom ser sina idoler på TV, dem spelar det ingen roll var spelen hålls. De lever sina liv i datorer och telefoner, där allting finns, där deras verklighet existerar, där också all världens idrott finns tillgänglig.

SOK lyckades aldrig övertyga om vilka som skulle finansiera och vem som skulle garantera en eventuell ekonomisk förlust.

Man levde i det blå. Lyssnade inte på varningssignaler, ignorerade fullständigt den kritik som kommit från så många håll och anmärkningar som gjorts från en mängd experter.

Tommy Andersson, professor i turistekonomi, slog tidigt fast att budgeten inte skulle hålla.

— Det är onödigt att det alltid bluffas fram en minimibudget som aldrig kan hållas. Framtida intäkter räknas för högt för att visa plus. SOK kommer att få en massa kostnader man inte räknat med. Säkerhet, trafik, byggnationer, hyror, sjukvård, renoveringar etc.

Ingen lyssnade men IOK begrep att korthuset inte skulle hålla.

Dråpslag för Lindberg

Talet om miljö-OS, ett framtidskoncept, går ju knappast att motivera när man samtidigt måste bygga skidanläggningar i Stockholm av olympisk dignitet för att det sedan skall finnas någonstans för Stockholms många skidmotionärer att svettas. Det var ju en ren förolämpning mot landets övriga befolkning.

SOK-chefen Mats Årjes sa: ”Vi behöver inte bygga något eftersom vi redan har de anläggningar som behövs i Sverige.” Med tanke på ovanstående var det ju en ren lögn för att blidka IOK. Det gick inte. Det finns mera förstånd än vad många tror i den församlingen.

Jag ställer mig också tvivlande till mångåriga och betrodda IOK-ledamoten Gunilla Lindberg (från Stockholm) som bara hejat på och till och med före omröstningen gick ut med att hennes goda kontakter i församlingen (fattas bara) gav Sverige en seger med 60-40 i procent. Hon om någon borde väl, som tung medlem i IOK:s innersta krets, ställt de besvärande frågorna, granskat kandidaturen noggrant och varnat för kalkyler som inte höll. För henne måste resultatet i Lausanne ha varit rena dråpslaget. 

Ett extravagant event

Det finns bara ett par olympiska spel i historien som gått ihop. Said Business School, Oxford University, menar att vinterspelen genom åren i snitt dragit iväg 135 procent över budget. 

Allt tal om tillväxt och ökad turism är rena önsketänkande. Tvärtom visas att intäkterna inom just dessa områden minskar. Tom Jenkins, vid för den europeiska turistorganisationen, ETOA, var starkt kritisk mot alla argument att genomföra spelen i Stockholm/Åre.

”Det är ett extravagant event som inte har några ekonomiska fördelar alls utan bara kostnader.”

Statsminister Löfvén talade vackert och vältaligt om Sverige som landet som skulle svara på IOK:s önskemål om hållbara, miljövänliga och billiga spel. Men IOK visste att kalkylerna inte skulle hållas trots deras nya vägval med kraftfulla bidrag.

Höjdhopparen Stefan Holm talade väl om Sverige som idrottsnation, om traditionen, om idrottsintresset, om de många mästerskapen, de många mästarna Sverige fostrat, att Sverige aldrig haft vinterspel. Sånt har aldrig haft betydelse vid omröstningar.

Vad gjorde ”Nobel” där?

Vad Carl Henrik Svanberg gjorde där begriper jag inte. Ännu mindre varför Nobelkommitténs ordförande (!) Lars Heikensten skulle ges tid i Stockholms presentation. Det var patetiskt och fullkomligt obegripligt när han försökte göra jämförelser med Alfred Nobel och Pierre de Coubertin, att de skulle vara samma andas barn. Trodde någon i den svenska organisationen verkligen att detta var ett trumfkort? Det visar väl i så fall på vilka lösa grunder detta Sveriges åttonde försök att få ett OS vilade.

När Stockholm 1997 - med statsminister Göran Persson i spetsen - försökte vinna kampen om sommar-OS 2004 (som Atén fick) löd kampanjens slogan: ”Feel the light.” Jag minns att jag efter ännu en missad OS-omröstning skrev om den  till: ”Leave the Fight”.

Jag upprepar det gärna.

Hela vinter-OS är i fara med tanke på hur världen förändras och jorden förstörs. Finns det snö 2026? Hur miljövänligt är konstsnö? Den ena efter den andra av intresserade städer drog sig ur.

Att Milano nu fick spelen - när grannstaden Turin arrangerade så sent som 2006 - tyder bara på att den minst olämpliga av två olämpliga konkurrenter fick uppdraget.

Men Milano hade i alla fall folkligt stöd och regeringens garantier att stödja sig på.

Stockholm byggde ett korthus som föll.