Evenemanget är köpt. Det internationell idrott mest av allt behöver just nu är inte naiva ambassadörer som Stefan Holm utan visselblåsare med modet att säga ifrån.

Vi leker demokrati

Jag hör att Johan Storåkers, ordförande för Svenska Friidrottsförbundet, säger att om han och Sverige fått välja hade man inte placerat ett friidrotts-VM i Qatar.

Nej, men Sveriges får ju inte välja. Sverige får högst sällan välja i stora internationella sammanhang fast det kan låta så när politikerna skall berätta för oss hur duktiga vi är. De stora frågorna görs upp någon annan stans, under andra premisser. Vi är med och leker demokrati på vårt vis men det är diktatoriska fasoner, skrupelfria ledare och pengar som avgör allt från VM-arrangörer till miljööverenskommelser.

På armlängds avstånd

Sverige har haft betydande ledare på höga poster i internationell idrott. Gunilla Lindberg har suttit länge i Internationella Olympiska Kommitténs innersta krets utan att kunna förhindra - eller ens höja rösten för - att t ex ett olympiskt vinterspel inte skall läggas i Sotji och framförallt inte genomföras så helt utan kontroll från IOK, att korruption får galoppera och utländska gästarbetare jobba livet ur sig utan att ens avlönas. Lennart Johansson satt på armlängds avstånd från Sepp Blatter utan att se (?) hur Internationella

Fotbollsförbundet lät sig köpas av VM-arrangörer, Arne Ljungqvist satt under många år högt upp (vice president) i Internationella Friidrottsförbundet utan att kunna stoppa den fale Primo Nebiolo som till och med fick bygga sig ett hus för att få plats för alla mutgåvor han fått genom åren. Ingen i hans närhet tycktes reagera.

Nebiolo efterträddes på posten som IAAF-president av den gamle senegalesiska längdhopparen (772 som personrekord), Lamine Diack. Jag minns att Arne Ljungqvist skrattade rått när vi journalister berättade att vi kallade honom Lame Duck.

Ljungqvist lämnade IAAF-styret 2007 men Diack satt kvar som boss tills han greps den 4 november 2015, anklagad för mutbrott och för att bl a ha mörklagt ryska dopingprov. Det var under Diacks tid som världens friidrottshövding som Qatar 2014 tilldelades VM 2019. Och man kan bara undra: varför? Där finns varken aktiva eller publik, där finns bara bottenrika maktpersoner som vill ha någon sorts internationell acceptans och något att roa sig med.

Klart att det är köpt

Det är klart att evenemanget är köpt.

Det finns ju inga andra skäl att ge Doha VM i friidrott än att kunna tjäna pengar på arrangemanget.

Nu ser vi fiaskot. Det finns ingen publik. Det finns inget vanligt folk i Qatar som önskar sig ett VM i friidrott. Det är ur alla synpunkter - inte minst vad gäller klimat och miljö - fullkomligt vansinnigt att tävlingarna genomförs där.

Arrangörerna som lovade fullt hus (40 000) tvingas varje dag drapera tomma läktarsektioner, skärma av så att det inte ser så ödsligt ut. Där sitter mest lediga aktiva, anhöriga, tränare, ledare, funktionärer, några turister och en och annan gästarbetare som har råd. De är några tusen som betalar entré. Det är fiasko med stort F.

Det är skräp att inte tillräckligt många länder på ett tidigt stadium helt enkelt sagt ifrån: får Qatar VM ställer vi inte upp!

”Om Sverige fått bestämma hade tävlingarna gått någon annan stans”, säger den svenske friidrottsbasen.

Men varför tog då inte Sverige - världsmästare som vi är på alla internationella plan - initiativet, samlade länderna, höjde rösten, blåste i alla jävla pipor som finns.

Det behövs visselblåsare

För det är vad den internationella idrottens maktelit just nu behöver allra mest; starka, modiga visselblåsare som säger ifrån, som påpekar det idiotiska i maratonlopp i 40 plusgrader och 85-procentig luftfuktighet. Som inte är så himla kåta på styrelseuppdrag eller en plats i någon kommitté att de håller god min i elakt spel utan vågar bråka med dem som sitter vid makten. Toppstyrningen måste brytas i de mäktigaste förbunden. Idag är det för många som far illa - gästarbetare i ett land som Qatar inte minst - därför att det helt saknas demokratiska beslutsprocesser.

Det är detta evenemang - ”jag gör inte reklam för landet Qatar” - placerat i Doha av IAAF som vår olympiske guldmedaljör, den bragdbelönade Stefan Holm, just nu går i god för. Han är detta VM:s ambassadör. Jag är ledsen Stefan - som jag gillat dig och vilken fantastisk höjdhoppare du var - men detta är ett svårslaget diplomatiskt magplask.

Du sätter din trovärdighet som ledare på spel när Du ställer dig i spetsen för VM i Doha. Men med diplomatisk immunitet behöver man kanske inte ta något ansvar. Men Du kunde gjort ett annat val på ett tidigt stadium: med dagens sociala nätverksmöjligheter kunde Du istället, medan tid var, samlat ihop tunga världsnamn till en mäktig protestdemonstration riktad till IAAF och verkligen sagt ifrån. 

Du kunde blivit en visselblåsare, Stefan, och inte en foglig ambassadör för ett skamligt mästerskap. Det hade klätt dig mycket bättre!