Det här laget förtjänar sannerligen att få spela EM, att få mäta sig med Europa bästa landslag. Och det som kanske gör att ett dylikt äventyr känns extra spännande; den här landslagsgenerationen innehåller inte bara starka, lojala, taktiskt slipade, outtröttliga spelare utan också några finurliga och tekniska som kan bryta mönstret och polera fram riktiga konstverk ur bruksföremålen.

Jag tänker främst på den fräcke Kristoffer Olsson som visserligen tar sina risker där på mitten men mitt i allt det präktiga grovjobbet krävs en liten modig gosse med några hyss som bryter mönstret. Olsson har nycklarna som behövs för att bryta sig in i fiendens slott och stjäla det som behövs för fortsatt framgång. Det hedrar Janne Andersson att han bryter klädkoden och tillåter en liten festblåsa bland blåkläderna.

Tack vare honom och periodvis Robin Quaison och rätt ofta Emil Forsberg så kan ett till synes bara destruktivt och hårt arbetande lag snabbt byta ansikte och visa upp både charm och finess.

Robins starka psyke

Det kunde stått 2-0 - minst - till spanjorerna efter en halvtimma för jag har sällan sett ett så totalt utspelat svenskt lag på hemmaplan. Spanjorerna sydde konstsömmar och gjorde en äkta matta av Friends ruffiga nöthår, det var så elegant och varierat och prydligt och hade inte den oerhört mentalt starka Robin Olsen haft ännu en toppdag på jobbet kunde det slutat illa. Den förre Malmömålvakten hamnade i kylan i Roma, fick inte spela, kom hem och gjorde fina landskamper ändå och fick dra till Cagliari (det var en förvisning förr) men de kan hantera honom hur illa som helst; han står där beredd ändå. Enormt starkt psyke, fenomenal reaktionssnabbhet.

Det måste också sägas; vi har häcklat Berg för hans måltorka - och två mål på två år håller ju inte egentligen för en toppforward, han måste vara mer än en försvarare - men mot spanjorerna gjorde han förutom målet massor av matnyttigt stödarbete. Hans bästa landskamp på år och dag.

Den som bäst symboliserade den enorma svenska arbetsinsatsen var Sebastian Larsson som måste ha slagit något sorts rekord i löpmeter. Också Pierre Bengtsson, som hade att brottas med skickliga spelare som Carbajal och Navas på sin vänsterkant, gjorde det bra även om det blev lite för ofta som de farliga inläggen kom vinande från hans kant.

Mera Danielsson!

Det är beundransvärt hur skickligt ledarteamet Janne Andersson och Peter Wettergren hanterade två så olikartade uppgifter under EM-samlingen. 

På Malta gällde tålamod, noggrannhet, karaktären att ta också en ”slagpåse” på allvar. Inget snack. Övertygande 4-0. Och jag får inte glömma det; Marcus Danielssons sätt att hantera sin landslagsdebut var imponerande. Nej, vi mötte inte världsmästarna, men jag följde honom extra noga och kunde se att han gjorde exakt de rätta valen varje gång. Han visste exakt hur han skulle göra, han gick helt enkelt in och blev centralgestalten i en region där Andreas Granqvist normalt är herre på täppan. 

Danielsson håller fem år till men det är synd att han inte är fem år yngre. Vilket innerbackspar med Nilsson-Lindelöf och Danielsson Sverige haft. Att sedan Danielsson inledde målskyttet i sin debut gjorde inte saken sämre men främst hans lugna, kloka, tveklösa spel imponerade stort och jag vill se honom snart i en riktigt stor match. För jag kan tänka mig att han är den bäste vi har.

Släpp fålen lös

Synd att en tung seger gick om intet två minuter in på övertiden. Nu får Janne ändå tacka Lasse Lagerbäck för ännu en fin insats för svensk fotboll genom att hans Norge lyckades kvittera till 1-1 mot Rumänien. Men Sverige skall också ner till Bukarest och ta poäng. 

Där skulle jag faktiskt vilja se jokern Alexander Isak få chansen i en skarp match. Det finns mycket outtaget där. Han bara står där som en otålig löphäst innanför startgrinden. Dags att släppa fålen lös.

- - -

PS. Jag hade unnat Janne Andersson segern mot Spanien av ett speciellt skäl. Att få täppa till truten på ”Statyn”. Janne var verkligen sårad och ledsen när han på helt felaktiga grunder anklagades för rasism. Han borde få en ursäkt, tänkte jag, men så slog det mig att statyer aldrig ber om ursäkt. 

Och ingen i landslaget, allra minst Marcus Berg, mådde nog särskilt bra av att hånas av sin förre lagkamrat. Men vi vet i alla fall att ”Statyn” mår bra. Den gör ju det, har den sagt, när andra mår dåligt.