Det är knappt jag vet var jag skall börja när jag läst igenom utredningen. På frågan om det förekommer grava övergrepp inom svensk konståkning är svaret ja. På frågan om det innebär att förbundet bara består av onda människor i ledning och lidande barn och ungdomar är svaret självfallet nej.

Jag kan konstatera att tränare som anmälts ses som populära och ok hos flickor som fortsätter träna hos den så bilden är komplex. Dock med total tydlighet på att det förekommer övergrepp. 

För att börja med det vi inte vet är om konståkningsförbundet är överrepresenterat i en jämförelse med andra idrotter. Vi vet inte heller om ”drop out” frekvensen i åldergruppen 12-18 är högre inom konståkning än för genomsnittet alla idrotter.

Min enkla slutsats är att konkurrensen i Europa och världstopp idag är så hög att man både måste inleda en elitträning tidigare än vad normala riktlinjer för det vi ser som svensk idrotts värdegrund säger och att man därutöver måste träna mycket hårt. På gränsen eller över gränsen till skador, menstruationsstörningar, ätstörningar, vikthets och för tonåringar så långt från ett vanligt tonårsliv att både skola och socialt liv blir lidande.  Ändå är sannolikheten att man når topp tio i Europa nästan försumbar.

Frågan är då om det i slutändan går att ha en elitverksamhet i en sport som konståkning och samtidigt följa svensk idrotts policydokument för alla som är under 18 år?

På frågan om föräldrar kan låta sina telningar börja med konståkning är svaret ja. Som förälder är det bara bedöma glädjen hos barnet för att veta när man bör byta sport. Undersökningen är också tydlig med att det finns negativa konsekvenser som följd av felaktigt föräldraagerande. Föräldrars felaktiga, korkade agerande inom idrotten är den största orsaken till övergrepp på barn. Gäller alla idrotter. 

En gnagande känsla när man läser rapporten är att konståkning är en mycket introvert verksamhet. Slutenheten verkar hög. De ofta Östeuropeiska tränarna för med sig en kultur utifrån vad de lärt sig av sina tränare för något decennium sedan. Den kulturen kan förväntas vara mycket långt ifrån den värdegrund som skall genomsyra svensk barn och ungdomsidrott.

Rapporten ger förbund och föreningar en bakläxa på i stort sett alla punkter. Man måste få bort kränkningar, mobbing, vikthets, dåligt föräldraagerande. Man måste också få en fungerande granskning vid anmälningar som då det handlar om barn bör ske inom någon vecka och inte inom några år. Förbundet såväl som föreningar behöver öka transparensen. Avtal med tystnadsplikt hör inte hemma i svensk idrott som finansieras av det offentliga. En förenings arbetsgivarskyldigheter är lika stora som för Volvo och IKEA. Här har det också brustit.

En presentation av hur man skall göra detta är nödvändig för att återupprätta förtroendet för förbundet.

Min magkänsla utifrån 20 års erfarenhet av svensk idrott är att krav på förändringar i förbundets styrelse kommer att ställas. 

Rapporten är utan tvekan den mest kritiska rapport av ett idrottsförbund jag sett. Inklusive den kritik som fanns mot gymnastikförbundet för ett antal år sedan. Sedan är det fortfarande så att för en mycket stor majoritet av barnen i svensk konståkning är verksamheten sund och fylld av glädje. Förbundsledningen har att göra det kommande året och nästa års VM på hemmaplan är nog deadline för att kunna rapportera en mycket kraftig minskning av övergreppen.

Det positiva med rapporten är att förbund såväl som föreningar nu får så mycket pisk att det härifrån egentligen bara kan bli bättre.  Förbättra eller lägg ner är de enda kvarvarande alternativen.

Själv skall jag fundera på om elitverksamhet inom konståkning och några andra sporter i dagens globala konkurrens går att förena med svenska normer för barn och ungdomars idrottande.