Det är med ett ekonomiskt dopat lag klubben börjat en resa som, enligt klubbdirektören Niclas Karlnén har som slutmål SM-guld och spel i Champions League.

Det var klart på förhand att klubben överlägset skulle vinna serien.

Måste ha varit förnedrande för andra klubbar att få höra MFF-tränarens ambition att man inte tänkte släppa in några mål, högst en offside och några inkast per match.

Jag undrar vad Malmö FF med sin come back på den kvinnliga scenen egentligen betyder för damfotbollen.

Damerna sparkades ut

Det var på legendaren Eric Perssons initiativ som MFF startade damfotboll 1970. 1981 nådde klubben Allsvenskan och det hann bli fem svenska mästerskap innan den dåvarande ledningen med ordförande Bengt Madsen och sportchefen Hasse Borg i spetsen - i övrigt ett par framgångsrika parhästar - kastade ut damfotbollen 2004. 

Vet inte om det var färske ordförande Anders Pålsson som ville visa sig som en damernas riddare genom att bidra till att Malmö FF fjol bestämde sig för att åter ta upp damfotboll på programmet. Det har ju blivit en trend att storklubbar (Barcelona, Real Madrid m fl) också utomlands släppt in kvinnorna i sin organisation och erbjudit resurser dessa tidigare bara kunnat drömma om.

Man skulle kunna kalla det lite politiskt korrekt. MFF vill förstås behålla sitt goda renommé som hela Malmös samlande lägereld. Men jag är inte riktigt säker på att damfotbollen är den store vinnaren när MFF bullrar fram som den värste Raskenstam för att erövra allt i sin väg.

Förkrossande marginal

Alla trodde att det skulle bli ett samgående med LB07 (Limhamn/Bunkeflo) för att inte behöva starta i botten på seriepyramiden. Det tycktes som att Limhamnsklubben såg detta som en stor framtidsmöjlighet för både dam och herrfotbollen, och de litade på MFF-ledningens ord. Men det fanns en besvärande omständighet; MFF-medlemmarna ville inte ha något samarbete, förslaget röstades ner med förkrossande marginal och därför beslöt klubben att starta från noll.

Eller rättare sagt; man hämtade både spelare och ett helt lag (nästan) från lilla Dösjebro i Kävlinge, en klubb snubblande nära Elitettan. Många känslor rördes upp. Ett sönderslaget lag på uppåtgående och ett kvalitets-dopat, överkvalificerat divison-4-lag blev resultatet. Vad tjänade det damfotbollen? Också de svikna tjejerna i LB07 var förkrossade. ”Raskenstam” hade gått för hårt fram, en falsk kavaljer som mest älskade sig själv.

Bengt Sager, själv gammal damtränare, skrev i en insändare i Sydsvenskan: ”Det fanns en tid när damlag kunde upplösas i intet därför att tre eller fyra kompisar i laget bara bestämde sig för att sluta. Med MFF:s elefantinhopp i damfotbollens lägre regioner riskerar vi att sådana historier upprepar sig. Och allt detta för att MFF skall kunna glänsa med att gå före i jämställdhetsdebatten.”

Förnedrande överlägsenhet

Om storklubben i Malmö tänker göra allvar av sina planer att bli bäst i Sverige kommer nuvarande spelarmaterial inte att räcka till. Överkvalificerat nu, otillräckligt i elitsammanhang. Lockade med några tusenlappar för att åka runt bland skånska ”ängagäng” och förnedra med sin överlägsenhet. Det smakar inte bra.

Och jag begriper inte varför MFF inte istället återknöt kontakten med resterna av det man en gång släppte ifrån sig; klubben som idag heter FC Rosengård och har ett spelarmaterial som borde räcka för guld men som behöver tjugo givna målchanser för att göra mål och har en målvakt (märkligt nog landslagsmeriterad) som ser livrädd ut så fort det kommer en höjdboll. Malmös kvinnliga fotbollsspelare vill ingenting hellre än att representera Malmö FF, trevare har gjorts men den här gången blev de inte ens uppvaktade. De hade med glädje tackat ja och därmed också förvandlat Raskenstam till en respektabel äkta man. Det hade ju kunnat bli ett fantastiskt äktenskap.