Arvfiendernas möte kallades de här ländernas fotbollslandskamper förr. Numera har de en gemensam fiende - ”den lilla jävla kinesen” - men den tycks de inte alls bry sig om.

Det var inte bara en meningslös s k landskamp, den var också menlös - och aningslös.

Till varje pris...

Och i den kamp som hela det svenska folket utkämpar - med mycket varierande grad av ansvar och framgång - blir det ju alldeles galet fel signaler att skicka ut, när vår kanske starkaste svenska idrottssymbol,  fotbollslandslaget, till varje pris måste spela en match som inte ger någonting alls.

Jo, pengar förstås.

Det var mer än pinsamt att höra den allt blekare Håkan Sjöstrand, Svenska Fotbollförbundets jamsande generalsekreterare, i SvT försöka förklara varför den här landskampen skulle spelas. Det var mer än genomskinligt och klent.

Vi vet alla att det bara handlar om hålla ingångna TV-avtal, att det är pengar som flyter in till Svenska Fotbollförbundet, men detta var ett hån, ett svek mot hela folket. Girighet istället för sunt förnuft.

Men så har det tyvärr varit under de här gräsliga corona-månaderna. Ekonomin har varit viktigaste.

I en så prekär situation som den vi upplever nu, där så många får göra gigantiska uppoffringar både praktiskt, känslomässigt och ekonomiskt, har också TV-bolag ett ansvar.

Andefattigt och viljelöst

Pinsamt blir det därför när en så hyllad fotbollsjournalist som Olof Lundh - i ”sin” egen TV-kanal förstås - försökte förklara matchens betydelse för tittarna. Att den var viktig för att den gav unga, nya spelare en chans och för Svenska Fotbollförbundets ekonomi. Ett minst sagt klent och i sammanhanget obegripligt försvar för att matchen spelades (och sändes). Det visar inte minst hur det går när journalister och deras företag blir ett med de arrangemang de ekonomiskt är inblandade i. Då får den journalistiska integriteten stå på vänt.

Nej, Olof, och alla andra. Den här matchen betydde absolut ingenting. Pengarna är aldrig viktigare än hälsan och vad de unga talangerna beträffar såg jag inte någon som tog den där chansen för att visa att de också duger i riktiga matcher. Inte en enda. Det var tafatt och andefattigt och viljelöst. Det var som om de inte alls ville vara där. 

Danmark hade fått byta ut nästan hela sitt lag på grund av smittan, karantän och reseförbud för spelare från England. Båda ländernas förbundskaptener smittade.

Den svenske veteranen Sebastian Larsson försökte förklara varför spelarna ville ha den här b-landskampen, men det hade varit befriande om spelarna istället sagt ifrån: vi vill inte spela den här matchen!

Skyddar inte sina egna

Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson har verkligen inte legat på latsidan för att försöka beskriva vikten av en pågående idrott, publik i ordnade former och för att uppvakta politikerna och be om ekonomiskt stöd. Knappast någon RF-ordförande har haft ett tuffare jobb, debatterat så mycket och kämpat så hårt för att idrotten skall kunna överleva. Ingen kan klandra honom för hans energi och slit.

Idrottsrörelsen har alltid haft hög svansföring när man framhävt sin betydelse för samhället och nu i sina garantier gentemot myndigheterna - precis som bar- och krogägarna - att man klarar av det här.

Sanningen är ju att i varje fall inte elitidrotten lyckats skydda sina egna utövare och ledare. Coronan härjar lite överallt.

Får bara idrottare kramas?

Elitserien i ishockey har drabbats hårt, det är kaos i Hockeyallsvenskan. Många smittade och i karantän. Och lika svårt som det har varit att begripa prioriteringarna och logiken i hur smittoriskerna hanterats från myndigheterna - trängsel på badstränder i somras, fullt i varuhusen, men ingen publik alls på allsvensk fotboll - lika svårt är det att förstå, att risken skulle vara så mycket större vid en bardisk än när ett tjugotal spelare sitter tätt i ett avbytarbås i hockeyarenorna i väntan på att få komma i spel.

Det stack nog illa i ögonen på många att se MFF:s guldtrupp kramas och dansa och folksamlingen i lagets omklädningsrum när den allsvenska seriesegern var säkrad. Omfamningar och kindpussar mellan lyckliga spelare när ingen får krama sina barnbarn.

Närkontakt i lagsporter är oundviklig - men här har omdömet klickat betänkligt.

Det kan vara svårt att under sådana betingelser motivera idrottens betydelse när alla bara kör på.

Det kanske hade varit klokast att släcka ner totalt och bara inse att det här är ett förlorat år för alla.

Hur klokt är det egentligen att landslag reser runt, kors och tvärs i Europa, och spelar den här svårbegripliga Nations League.

Hösten är grå, gråare än vanligt, och det kan, som statsministern sa, bli nattsvart.