Det minst sagt drastiska och överraskande beslutet visar i huvudsak på två saker: behovet av tydlig demokrati och damfotbollens bräcklighet.

Visst känner vi sorg för dig, Göteborg!

Allt låter i förstone onödigt, brutalt och alldeles ologiskt. Speciellt med de motiveringar klubbens ”ägare”, ordföranden och Kopparbergskoncernens vd Peter Bronsman, framför som skäl till beslutet.

”Vi gör det för damfotbollens bästa, för att den skall kunna utvecklas.”

I ett avseende har han naturligtvis rätt; om svensk damfotboll skall utvecklas kan den elitverksamhet med internationella ambitioner som måste till inte skötas av småklubbar beroende av en mecenat. Det är alltför bräckligt.

Å andra sidan: även om de allsvenska herrföreningarna - vilket Bronsman hävdar är en nödvändighet - tar sig an damfotbollen och bjuder in tjejerna i sin verksamhet betyder det inte att svenska lag i framtiden kan konkurrera internationellt.

Den tiden detta var möjligt är troligen helt förbi.

Gigantiska avstånd

Det svensk damfotboll nu får känna på är precis den utveckling som herrfotbollen fått uppleva; stora, starka europeiska klubbar, med gigantiska finansiärer bland gas- och oljeoligarker eller asiatiska olje- och flygbolags miljardärer, som plockar till sig de allra bästa från klotets samtliga världsdelar är idag ouppnåeliga. Malmö FF:s två gruppspel i

Champions League - utan egentliga chanser att gå längre - får ses som lyckliga undantag. Avståndet till de bästa är gigantiskt.

En fortsatt internationell utveckling av damfotbollen - den har på grund av FIFA:s och UEFA:s relativa ointresse försenats onödigt länge - kommer alltid att vara till förfång för svenska klubbar. Här finns inte, vare sig på herr- eller damsidan, ekonomiska muskler som duger.

Så det är ett ologiskt resonemang som Göteborgsklubbens starke man för.

Det är bräcklig ekonomi som tvingat damfotbollsklubbar att, med dåliga publiksiffror, otillräckliga sponsor- och TV-pengar och med svagt stöd från de internationella förbunden, hänga upp sin verksamhet på bräckliga ekonomiska lösningar. Brister i den demokratiska uppbyggnaden är alltid en fara för långsiktigheten. En ordförande som omger sig med en liten ja-sägande styrelse och dessutom sitter på den stora pengapåsen utgör alltid en skör grund att stå på. Och i sammanhanget handlar det också om att klubbarnas ambitioner vida överskrider deras attraktionskraft i marknadens ögon. Man lever över sina tillgångar.

Politisk beställning

Märkligt att Göteborgsklubben inte försökt hitta andra lösningar i samarbete med befintliga storklubbar innan man fattar ett drastiskt beslut som ställer en hel trupp - med nyrekryteringar dessutom, vilket är märkligt - med åtskilliga landslagsaktuella spelare på bar backe.

Ett annat påstående från denne Bronsman gör mig också lite förvirrad. Han säger att det är på beställning av politikerna i Göteborg som han tagit på sig uppdraget att utveckla ett svenskt mästarlag och att det uppdraget nu är utfört. När började svensk idrott göra beställningsjobb åt politikerna i ett land där idrotten för ett bra tag sedan gjorde sig fri från politiska kopplingar. Det fanns en tid, inte alls avlägsen, när det socialdemokratiska partiet krävde platser i Riksidrottsförbundets styrelse. Det är väl det närmaste en östtysk idrottsmodell vi varit i det här landet.

Ett stort ansvar för damfotbollens bräcklighet vilar både på Svenska Fotbollförbundets styrelse och de stora klubbarna. Så långt som Sverige ändå kommit i många andra avseenden när det gäller jämställdhet borde

Allsvenskans klubbar för länge sedan haft en bred satsning också på damfotboll.

Luftslottet som sprängdes

Senast ett svenskt damlag nådde en Champions League-final var 2014 då Tyresös luftslott svävade i det blå ett tag innan det sprängdes.

Göteborgs främste utmanare i år, FC Rosengård, lever också tack vare den goda viljan hos miljardären Dan Olofsson. Klubben är en avknoppning av det mästarlag som en gång fanns under MFF:s fana men sparkades ut för att klara sig på egen hand. Olofsson har ingen maktposition i klubben formellt (dock hans son) men som alla vet; money talks.

Alla önskar en stark utveckling av internationell damfotboll. Mycket har hänt det senaste decenniet. Men det innebär med automatik att svenska klubbar halkar ner på skalan och att Damallsvenskans status inte är vad den har varit vid en internationell jämförelse.

Likväl; det känns ologiskt att det beslut som nu fattats i Göteborg skulle vara utvecklande för svensk damfotboll. Det måste finnas bättre lösningar och att en enda man, utan förhandlingar med klubbmedlemmar eller spelare och ledare, kan fatta ett så drastiskt och plötsligt beslut, skickar varningssignaler runt hela landet.