Tyvärr fungerar bekvämlighet ungefär som knark.  Ju mer du får, desto värre blir abstinensen när du någon gång blir utan.  

När jag var ung spelade jag massor av fotboll. Nästan alltid på grusplan. Numera är stadens grusplaner konstant tomma.  På väg till en träning skrapar jag ofta en bild med foten i gruset mitt på planen. När jag kommer tillbaka en vecka senare finns bilden oftast kvar.  Bara konstgräs duger.  Igår cyklade jag förbi tolv konstgräsplaner. Elva var tomma, för i sju plusgrader och lätt regn vill dagens unga spela fotboll inomhus.   

Bekväma löpare blir inte annat än motionärer

- Här stryker jag en historia om HC Andersens ”ungdomen på ärten” för att istället berätta en anekdot.  

För tio år sen var jag tränare för fyra av Sveriges mest lovande unga löpare. Under vintrarna gnällde de ibland över lördagspasset.  25 km terräng med höjdskillnad som en Åreskuta.  Ibland gnällde de också över de 9 kilometrarnas löpning till intervallerna på onsdagar, trots att tonåringarna slapp springa hem efteråt.  Min andre-tränare ville alltid skjutsa de unga stjärnorna både till inomhus-hallen och tillbaka. Det vägrade jag låta honom göra.  Bekväma löpare blir aldrig mer än motionärer.  

I november 2010 tog andre-tränaren över ungdomarna och de fyra behövde aldrig mer springa till inomhus-hallen. De fick skjuts överallt, och under vintern tränade de oftast inomhus. De till och med värmde upp inomhus.   Den sommaren satte ingen av dem ett enda personligt rekord. Säsongen efter det hade alla utom en lagt av. 

Tyvärr är utmaningen precis densamma för alla oss som inte ska bli världsstjärnor i löpning. Som Elin Ekblom Bak har visat är svenska folkets kondition i mycket brant utförsbacke. Eftersom pandemin fått oss att sitta ännu mer still kan vi lugnt räkna med att sjukligt dålig kondition är norm redan 2021.  Olika symptom men samma knark: Bekvämlighet. Precis som grodan i värmepannan har vi blivit mysigt dåsiga av den sköna värmen. 

Farlig bekvämlighet

I skolorna har flera eldsjälar försökt stoppa den farliga bekvämligheten.  Flera strålande exempel finns bland rektorerna i Järva, men mina favoriter heter Eva, Tomas, Ellinor och Ulrika i utbildningsförvaltningens succé ”spring i benen”.  Den satsningen har gett 145 skolors elever en chans att röra på sig varje skoldag. Det är precis det som Sverige behöver, fast mycket mer.    

Nyckeln är närvaro. Fysisk, känslomässigt engagerad, entusiastisk närvaro. Det är så de har gjort skillnad.  De har slitit skosulor, sprungit i regn och skrikit sig hesa. Visat att de bryr sig.  Det är inte bekvämt, men det är så man får folk att ändra sina vanor. Det gäller barn i skolan precis som vuxna.  

I förra veckan hade ”Spring i benen” julfest. De borde fått medaljer och bonus i börsbolags-nivå. Istället fick de veta att de inte har något jobb längre.  Utbildningsförvaltningen stryper budgeten med 75 procent. Två av de fyra försvinner redan den sista december. Två veckors förvarning. Som arbetsgivare beter sig utbildningsförvaltningen som jag förväntar mig av en sjaskig pizzeria. Om det är så våra hjältar belönas, vem vill då engagera sig?  

Vilka 25 procent tror du utbildningsförvaltningen behåller? Du vet svaret. ”Spring i benen” blir ett kontorsjobb: Administration och kommunikation. Sociala medier och webb. Som vanligt är det tid på kontoret som räknas. Det som görs på marken, med eleverna ute i skolorna, det ser ju inte beslutsfattarna. 

Det är som med växande övre lagren i idrottens näringskedja. Fler och fler kommunikatörer, strateger, pedagoger, administratörer och kontorsplatser.  Bekvämt och trevligt.  På kontoret är det lätt att övertyga sig om att man ”jobbar”. Man ÄR ju på arbetsplatsen.  Nittio procent av nyttan gör de tio procent av idrottens anställda som är ute i regnet och hojtar, viftar med armarna och får saker att hända.  De som är ”på riktigt”, som Anders ”Älgen” Mattsson i Tensta. Jag ser mer av honom än av resten av RF och Stockholms stads idrottsförvaltning tillsammans. 

Älgen är på marken. Han pratar med alla klubbar och får igång samarbeten.  Han brinner för Tensta och den elden känner man av. Den ger respekt. 

Bekvämast av alla är ändå idrottens många kontrollorgan. Studieförbunds-skandalen i Tensta hade kunnat undvikas om bara en administratör, en enda gång hade masat sig ner till en enda av kurserna de finansierade. Då hade de märkt att lokalen var mörk, tom och låst.  Istället hittar de på kontroller som kan skötas från kontoret.  

Byråkratins förbannelse

Som förenings-ordförande får jag skicka in bokslut, stadgar, medlemsförteckning, styrelseförteckning, resultaträkning och balansräkning fem-sex gånger om året, för att inte nämna alla blanketter. 

• Allt det här är sånt som skojare får ihop utan några som helst problem. 

• Närvaro är ju lättare att ljuga ihop än att göra på riktigt.  

I studieförbunds-skandalen hade samtliga deltagare hundra procents närvaro i alla kurser.  Ändå fortsätter farsen. Det är bekvämt för administratörerna på kontoret.  De kräver medlemsavgift för att kunna dividera summan i redovisningens post ”medlemsavgifter” och därmed veta hur många medlemmar föreningen har. Bekvämt och fullständigt värdelöst. 

Så fort pandemin är över behöver hela Sverige komma ut i regnet, gräset och gyttjan. 

Då är idrotten en avvänjningskur mot bekvämlighet.