Bara en sådan sak som att Danmark, Italien, Spanien, England och Tyskland spelar sina tre gruppmatcher på hemmaplan i Köpenhamn, Rom. Sevilla, London och München. Men jag håller Frankrike som favorit ändå.

Hånfullt mot vissa

Det var medan den franska uppnäsan Michel Platini upprätthöll presidentskapet  i Europeiska fotbollförbundet (Uefa) som idén föddes att, när den europeiska ekonomin var lite skakig, låta ”halva Europa” dela på arrangörsskapet 2020. 

I skuggan av en klimatkris som gjorde sig starkt påmind redan då var det förstås rena vanvettet, påspätt med en global pandemi framstår arrangemang av den här digniteten som ett hån mot dem som sliter för klimatet och försöker hålla stånd mot ett envist virus.

Man behöver inte vara alltför konspiratoriskt lagd för att också misstänka att Platini, upplärd som han var av den slipade räven Sepp Blatter, ville sprida ut gracerna över Europa och smörja lite extra för att få makt och förtroende i gengäld. 

Tre sticker ut

Men nu skall det spelas och läser man truppernas besättning är det svårt att frångå Frankrike som favorit. Men nog kan England överraskade, Belgien eller Italien kanske och fram till semifinal kan nog också Danmark räcka till. Och det är alltid oklokt att inte nämna Tyskland och Spanien.

Sverige då?

Jag brukar välja tre landslagsgenerationer som jag själv upplevt som de bästa sedan VM-silverlaget 1958.

Årgångarna 1974, 1994 och 2004 sticker ut. Snudd på medalj VM 1974, brons VM 1994, ett lag av medaljkvalitet som straffade ut sig EM 2004. Janne Anderssons landslag av 2021 års modell har ännu mera talang, ännu mera teknik, ännu mera ungdomlig respektlöshet.

Men i området där matcher avgörs; inget radarpar som Ralf och Roland (74), Dahlin och Kenneth Andersson (94) eller triumviratet Allbäck-Henke-Zlatan (04). Och egentligen för dålig effektivitet på mittfältare Ekdahl och Kristoffer Olsson.

Sverige har ett lag som med ett perfekt gruppspel med skickligt försvarsspel och sammanhållet lag kan gå vidare. Men knappast spel om medaljer.

Kan coronan avgöra?

Det Sverige har att förlita sig till är vad som ryms i ”Anderssonskans Skalle”; tankar, idéer, spelvarianter, val av spelare, balansen mellan mod och försiktighet, samhandlingen (bra norskt ord). 

Ett lag som inte kan förlita sig på elva världsstjärnor vars gemensamma spelkapital räcker för medalj, måste, som Sverige, tro på sin uppoffrande spelstil, sina försvarspjäser fördelade över hela planen, ett par mittbackar som inte gör några misstag och en målvakt som gör sitt livs turnering. 

Det blev ingen Zlatan - bra eller dåligt, det får vi aldrig veta - men det hade varit ett svårhanterligt och riskfyllt problem för Janne Andersson att hantera.

Nu får vi hoppas på Alexander Isak i par med Robin Quaison, och med gamle Berg på bänken. Det finns mycket att bolla med, något mindre dock sedan Kulusevski och Svanberg smittats av corona. Det blir ju en märklig turnering om det här förbannade viruset också vill vara med och bestämma hur matcherna skall sluta. 

Dubbla känslor

Spanien, Slovakien, Polen - en svår grupp. Det räcker att komma ur den och ta nästa steg för att Andersson och Sverige skall få godkänt.

EM i fotboll har spelats sedan 1960 då Sovjet vann premiärturneringen. Men idén föddes redan 1920 (världens längsta långbänk) av fransmannen Henri Delaunay. Han var en spelare av medelklass som lade skorna på hyllan när han inte lyckats besegra sin otillräcklighet och valde domarskrået istället. Då fick han en boll i skallen under en match och svalde pipan och sedan var det slut på visslan och han övergick till administration och födde idén till EM. Men han dog 1955 och fick aldrig uppleva förverkligandet. 

Det är med dubbla känslor man inväntar den här turneringen som fick skjutas upp fjol.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ser fram emot matcher mellan Europas bästa, men innerst inne inser jag ju, att det här är en turnering som aldrig borde spelats. Först när vi räknat coronafallen vet vi vilka som borde ställas till svars för att det blev som det blev.