Det här är en krönika av Åke Stolt publicerad 11 augusti 2021 ochaktualiserat via Jens Lindhs porträtt av Göran Zachrisson i SVT på torsdagskvällen.

Vi träffades inte ofta. Men när vi sågs drogs vi på något vis till varandra. 

Vi hade utbyte av sällskapet och före sommaren ringde han om, jag minns inte vad. Ibland kunde han bara ringa och prata och efteråt undrade jag. ”Vad ville han egentligen?”.

Bara prata kanske.

För det kunde han. Vackert och välformulerat.

Vi tyckte nog båda om att resonera, skriva och berätta om fenomenet idrotten, om sportens roll, om mystifikationer, människor, tekniken, politiken.

Han lämnade spår

De som arbetade nära honom berättar om en snäll och omtänksam person som delade med sig av sina kunskaper. Han var också min källa när jag ville - det var inte så ofta - skriva något annorlunda om golf.

Han ringde då och då för att förhöra sig om den övriga idrottsvärlden som jag följde. 

Han skrev i sin bok ”20 berättelser om golf” som han skickade - vi brukade byta böcker med varandra när vi skrivit något nytt: ”Följ inte vägen dit den leder dig. Sök istället en plats där inga vägar finns - och lämna ett spår.”

Det var precis det han själv gjorde. Han lämnade spår efter sig. En doft av den fina världen, det vackra språket. Han var både filosof, estet och charmör.

Man kan inte säga att han förändrade reportaget i televisionen - han tillförde ett helt annat sätt att betrakta och berätta som bara var hans eget.

Elegans framför allt

Han kom från den lite finare världen. Han var lite av en glassare med sportbil, snygga kläder och med intressen som alpin skidåkning och golf långt innan det blev sporter för gemene man i Sverige.

En stor del av det snabbt ökande golfintresset under 80- och 90-talet är säkert hans förtjänst. Hans mjuka, väna röst, hans kunnighet, hans golfhistorier som ingen hade hört. Han var filosofisk och utforskande i sitt sätt att arbeta och hans golfreportage har blivit legendariska redan under hans levnad. Visst, han kunde vara golfnördig i överkant men alltid med glimten i ögat. Lite snårig och svår i sina metaforer ibland. Stenmark förstod inte alltid vad han skulle svara. Men han vårdade väl den stil som bara var hans. 

Vi kunde prata om allt. Om idrottsreportaget, om språket, om konst och böcker, om kvinnor och politik.

Vi fick ett gemensamt, trist samtalsämne, när våra fruar drabbades av samma svåra sjukdom.

Flanör och kåsör

Han var inte journalist i den vanliga meningen. Grävande, skjutjärnsfrågor, avslöjanden var inte hans gebit. Han var flanören, kåsören, den elegante berättaren. Ibland hängde man inte riktigt med i golfsvängarna när han vred sina resonemang ett varv för mycket. Man översåg lätt med det.

Han ville förfina och problematisera och förädla sina berättelser och ibland fick man en känsla av att han var golfens fånge. Därför var han extra spännande att lyssna på när han tog sig utanför sin comfort zon, när han inte gick den självklara vägen utan till nya stigar och satte sina spår.

Det var oftast där vi träffades - bara några få gånger på golfbanorna.

Vi möttes inte så ofta - men höll kontakten och vi visste var vi hade varandra när det behövdes och han kändes alltid nära. Och vi skrattade åt samma saker och samma mänskliga tillkortakommanden.

En gång i tiden var han en snygg modell - till och med för ett cigarettmärke.

Sin stil och elegans behöll han och nu när han är död kan jag bara vara glad över att ha fått lära känna honom.