Fotboll är världens största sport, så stor och viktig, att dess världsförbund aldrig har velat släppa iväg de bästa herrarna till OS.

Men de bästa tjejerna spelar. Och i år kan de vara svenskor.

OS störst av allt

Det är för att behålla värdet och tyngden i sin egen sport som man slagit vakt om sitt VM som det största och viktigaste. Med damerna har man tänkt annorlunda; OS är den stora chansen att sprida ljus över den kvinnliga fotbollen. OS har alltid den största publiken, en bredare publik än vid övriga stora arrangemang, både vad gäller kön och generationer; på OS följer man till och med kanotslalom och fälttävlan och badminton och bågskytte och en massa andra vanligtvis rätt marginaliserade och klent mediabevakade sporter 

Där har damfotbollen fått ett högre värde, där är alla de bästa med och även om kvinnliga fotbollspelare numera också är professionella - det var ju ett ursprungsskäl varför de bästa herrarna från början inte fick vara med, därefter hindrades del - trots att IOK-presidenten Juan Antonio Samaranch inför spelen i Barcelona (sin hemstad) öppnade tävlingarna för alla oavsett status eller inkomst. Då kom som bekant USA:s berömda Dream Team i basket som en symbol för att amatören var en avlivad figurant och att det inte ens i olympiska sammanhang längre ansågs fult att tjäna pengar.

Idag lever de bästa tjejerna också gott på sin fotboll även om varken löner eller övergångssummor naturligtvis inte alls kan jämföras med herrarnas trots att klubbadresserna idag är så fina som Barcelona, Real Madrid, Bayern München, Chelsea med flera.

Gerhardssons triumf

Sverige har gått igenom OS-turneringen utan förlust och det faktum att tre av lagen (Sverige, USA och Australien) från en och samma grupp gick vidare till utslagsrundorna förstärker prestationen. Det var som när Sverige vann Dödens grupp 2002 mot Argentina, England och Nigeria. I Japan den gången också.

Den gamle Hammarbyspelaren Peter Gerhardsson satte ett tydligt avtryck i svensk fotboll när han under åren 2006 till 2016 gjorde BK Häckens herrar till ett av Allsvenskans mest spännande lag med en modern, internationell fotbollsfilosofi som var både charmig och efterhand också effektiv.

Det han gjort med det svenska damlandslaget är anmärkningsvärt. Vi såg inte hela lagets potential och numera höga nivå i semifinalen mot Australien men det finns mera av taktisk slipning, teknisk förmåga, kreativ speluppfattning och aggressivt försvarsspel i det här landslaget än något av de föregående.

Där har funnits skarpare avslutare som Viktoria Svensson och Hanna Ljungberg, spelbegåvningar som Therese Sjögran, en mittfältsmotor som Malin Moström och en gång i i tiden den allroundbegåvade Pia Sundhage men det var i ojämnare lag med större brister.

Sverige ett föregångsland

Pia Sundhage var Sveriges första världsspelare på damsidan och det var hon - och försvarsgeneralskan Anette Börjesson - som bar det enda svenska lag som hittills vunnit ett internationellt mästerskap: EM 1984. Men då var damfotbollen outvecklad, inte många länder hade egna ligor och Sverige var ett föregångsland i världen.

Matchen i Yokohama var inte Sveriges bästa. Ett tufft program med täta matcher har dränerat lagen på både fysisk och mental kraft och visst fanns väl en gnutta tur med den här gången också, bland annat när domarna dömde bort den australiska stjärnan Sam Kerrs eleganta volleymål för något fuffens som inte ens TV-repriserna kunde upptäcka. Då stod matchen alltjämt 0-0.

Men målet, det som kom att bli avgörande redan en halv minut in i den andra halvleken, var inte något turmål, snarare frukten av fräck chansning, klok positionering, fräckt och vaken jobb av Stina Blackstenius som efter en ribbretur grävde fram bollen som Fridolina Rolfö - Sveriges bästa spelare - kunde lyfta in över målvakten.

Vilja och samhandling och en glimt av den aggressivitet som vi annars såg mindre av i den här matchen där passningsspelet haltade och fördröjningar i avgörande skeden hjälpte motståndarna att försvara sig.

Seger för Seger

Fridolina Rolfö, klubbkamrat med Lionel Messi i Barcelona, hade dessförinnan visat att hon har skotteknik i världsklass. Hennes ribbträff med en knallhård pärla i första halvleken kunde blivit ett av OS snyggaste mål. Hon visade i övrigt med sin teknik, sina fina inlägg framför mål och sin offervilja bakåt att hon börjar bli lika värdefull för det här laget som Emil Forsberg i herrlandslaget.

Lite raffinerat förstås att kampen om finalplatsen stod mellan två tränare, Peter Gerhardsson och Tony Gustafsson, båda med en del av sitt hjärta i Hammarby. Gustafsson var dessutom biträdande tränare när Pia Sundhage ansvarade för USA:s landslag med vilken hon vunnit två OS-guld. Så det är en underdrift att Sverige på ledarsidan gjort starka avtryck i den kvinnliga världsfotbollen. Med sitt Brasilien fick dock Sundhage inte fira denna gång.

Den svenska lagkaptenen Caroline Seger, nu med över 220 landskamper Europas meste landslagsspelare, kommer i sitt 36:e levnadsår nu få chansen att kröna sin långa karriär (hon debuterade i blågult 2005) med ett OS -guld. Den som heter Seger borde naturligtvis någon gång i karriären få hänga ett OS-guld runt halsen. Ett tyngre och värdefullare smycke finns knappast.

Historiskt ögonblick

Sverige-Kanada i final kan låta som hockey och det krävs nog både forechecking, armbågstacklingar och en och annan icingboll för att klara ut finalen. Men mest av allt; en återgång till spelet mot USA med hög aggressivitet, bättre skärpa i passningarna, högre bolltempo.

Det som står på spel är svensk fotbolls första chans till en titel på världsnivå sedan London-OS 1948.

På fredag morgon ringer klockorna alltså. Och kom ihåg, ni skall inte till jobbet, ni skall slå på allt tekniskt ni har och får förhoppningsvis som belöning uppleva ett historiskt olympiskt ögonblick.

- - -

Bara några rader om….

…Längdhopp. Med dagens teknik; varför mäter man inte längdhopp från upphopp till landning istället och plockar bort det där övertrampstjafset. Nu blev Tobias Montler blåst på en medalj med en futtig centimeter vid upphoppet. Det är i gropen det skall avgöras.

…SOK. Sverige skickade en hel hög manliga hinderlöpare till OS men lät Lovisa Lindh stanna hemma trots att hon var kvalificerad på 800 meter. Kan SOK verkligen mena att man tilltrodde tre svenskar att nå en placering bland de åtta bästa på 3000 meter hinder? Skäms Reinebo!