2014, 2015 med Age Hareide som coach, 2021 med Jon Dahl Thomasen, Hareides sidekick på ledarbänken i danska landslaget. Så lite nordiska samarbete har hjälpt.

Segern över Ludgorets skall inte upphaussas till en bragd. Så bra var inte det här bulgariska laget. Det saknade främst den organisation, den lojalitet och kampvilja som MFF presterat i matcherna i årets Champions League-kval.

Men inga matcher är lätta, prestationen är enastående och i Malmö finns den där styrkan att höja nivån när den internationella scenen öppnar sig. MFF är som sämst när man tror sig kunna vinna allsvenska matcher med ett B-lag på halvfart, som allra bäst när strålkastarna lyser, TV-kameran går, ära och pengar ligger i potten och man intalat sig underdogens känsla av att behöva göra sitt yttersta för att lyckas.

Det är som att just orden ”Champions League” boostar laget till en högre nivå. Det är sammanhanget som är stort och får laget att växa. Och det är klubbens inställning att oavsett om Real Madrid står på motståndarsidan så finns det en chans att vinna.

Det finns en kaxighet i Malmö som för många kan vara påfrestande men när den omvandlas till mod och självförtroende och viljan att visa omvärlden, visa Sverige vem som styr och leder utvecklingen i klubbfotbollen, då ger man sig krafter som räcker till stordåd.

Sensationellt klipp

Just nu är det bara Malmö som har de ekonomiska musklerna att stärka lag och organisation för att duga internationellt. Det är som ränta på ränta på ett sparkonto på den tiden bankerna betalade lite för att låna våra pengar. Med segern över Ludgorets och klartecken för gruppspel i Champions har klubben säkrat ytterligare 200 miljoner till sin redan digra kassa värderad till en halv miljard. 

Spelarna som gjort det på ett imponerande sätt fick var sin miljon i bonus redan efter segern över Glasgow Rangers, de kasserade in en halv miljon ytterligare i går kväll. Det är resurser som gör att klubben kan plocka åt sig spelare som andra inte har råd med.

Organisation och faciliteter är överlägsna i Sverige, omfattande ledarstab, samhällsengagemang, bredden i verksamheten imponerande.  Sportchefen Daniel Andersson gjorde ett sensationellt klipp när han fick in både den tyskfödde kroaten Antonio Colak och serben Veljko Birmancevic i truppen i år. Båda med en högstanivå som duger nästan var som helst i Europa, båda med aggressivitet, arbetsvilja, spelsinne och målsinne på helspänn. Spetsiga i sitt agerande. Det är dessa två som i huvudsak stått för målskyttet under de fyra kvalomgångarna framtill att dörrarna öppnade sig till de förgyllda salarna i slottet Champions. 

Och med de nyvunna miljonerna finns nu möjligheten att köpa loss Colak som ägs av grekiska PAOK.

Thomasens dilemma

Just förmågan att komma tillbaka efter 2014, 2015 och åter kliva upp på Europafotbollens högsta avsats visar på uthålligheten och långsiktigheten i klubbens arbete. Efter att tränare kommit och gått lite för ofta tycks man nu ha hittat en man som vet vad han gör, som ger klubben vad den vill ha och har en bra dialog med spelarna. Han tycks ha en tydlig metod, han vill se ett modigt lag som från avspark visar vem som vill vinna och han har just nu en trupp som ger honom det han vill. 

Dock, här kastar jag in en brasklapp; det talas om MFF:s enorma bredd och starka trupp. Den bänk som presenterades i Bulgarien var inte imponerande. 

Danske Thomasen får det inte lätt att vikta Champions Leagues betydelse mot klubbens tveklösa mål att vinna Allsvenskan också i år. Frågan är om klubben har en trupp som håller för sex-sju byten mellan matcherna. Den allsvenska hösten kommer att bli ett tufft race med både Djurgården, MFF, AIK och Elfsborg i guldläge. 

Många tuffa matcher som skall vinnas, hårt slitage på spelare som dessemellan skall ut mot höginternationellt motstånd ute i Europa.

MFF:s värsta hot är klubbens egen förträfflighet. Att stå inför två läckert dukade bort och inte kunna avstå något. Det blir MFF-tränarens svåraste uppgift från och med nu att fördela gracerna och klara dessa dubbla uppdrag.

Spelmässigt välförtjänt

Det som kanske imponerat mest i den här upplagan av Champions League-kvalet är lagets spelnivå. Det handlar inte bara om taktiska och organisatoriska segrar, kämpatag, destruktivitet, löpning och kraft. MFF har spelmässigt, både mot Glasgow och Ludgorets gjort sig förtjänta av den åtråvärda platsen.

Och till skillnad från många andra sneglar inte klubben mot vilka storlag de nu får möta utan mot vilka de har störst chans att vinna.

Självförtroende är en enorm tillgång i det internationella umgänget, ibland en börda när man tror sig kunna göra det lätt för sig på hemmaplan.

Det var sannerligen en kväll för tuffa gossar nere i Rumänien; underläge, bortdömt mål, straff till motståndarna, målvakten Dahlin, nyss återkommen från rehab, ut skadad igen, och bortaplan.

Den coole danske lagkaptenen Anders Christiansen ledde ett gäng mentalt starka spelare till en imponerande framgång för svensk klubbfotboll. Lite trist, med tanke på vilka fester som väntar, att pandemin inte tillåter några fulla hus på Malmö stadion den här hösten heller.