Med tanke på de resurser som Malmö FF förfogar över - ekonomi, personal, faciliteter - är den bild som den senaste tiden framtonat vag och suddig, svåranalyserad. En klubb som trevar efter en identitet, som inte förmår ge minsta avtryck internationellt och som viker ner sig på hemmaplan mot ett lag (förvisso ett riktigt bra lag som kämpar för sin överlevnad i Allsvenskan) lever just nu inte upp till sina ambitioner.

MFF idag är ett mysterium.

Mellbergs förutsägelser

Om det blir noll poäng och noll mål och flera pinsamma insatser i Champions League-gruppspelet och det allsvenska guldet (eller kanske till och med Europakvalplatsen) missas, tror jag att den danske tränaren Jon Dahl Thomason mentalt skall förbereda sig för nytt jobb till nästa år.

Trots avancemang till Champions - en stark prestation - tror jag inte Malmö FF:s styrelse och sportchefen Daniel Andersson kommer att acceptera om klubben kammar noll resten av säsongen.

Matcherna mot Juventus och Zenit, S:t Petersburg gjorde mig lite konfys. Laget verkade taktiskt illa förberett. Det var nästan komiskt att höra hur debutanten i expertstolen hos CMore, gamle innerbacken Olof Mellberg, före matchen mot Juventus exakt skissade upp det scenario som oroade honom när han såg MFF:s val att spela utan riktiga ytterbackar och hur allt under matchen slog in på punkt efter punkt, exakt där och exakt hur han hade förutsett. 

”De verkar inte ha scoutat sina motståndare”, sa Mellberg och retade upp MFF-staben förstås. Ödmjukheten har aldrig varit den här klubbens signum. Visst, Juventus skall slå MFF alla dagar i veckan men inte med hjälp av motståndarnas huvudlösa uppställning.

”Se och lära”

Mot Zenit borta i S:t Petersburg hade MFF åtta man inne i försvarande straffområde när ryssarna gjorde mål. Markeringen obefintlig.

Jag har flera gånger förhållit mig undrande över Thomasons taktiska förmåga. I Champions har tvivlet förstärkts.

”Se och lära”, har blivit ett nytt mantra. Som om det vore en skolklass utskickad på prao. I Champions League handlar det om att ta poäng. Klubben, ledarstaben kan säkert se och lära men spelartruppen kan ju ha ett helt annat utseende när (om) det blir dags nästa gång. Mindre naivt, mera cyniskt spel efterlyses.

Det är sant att MFF drabbats hårt av skador. Slitvargen Oscar Lewicki saknas mest. Erfarne finske backen Niklas Moisander var en klok värvning som kunnat ge försvaret mod och stadga. Båda skadade liksom Ola Toivonen (dock inte alls imponerande så länge han spelade), Sören Rieks och några till.

Men vad spelare som Bejmo, Abubakari och Peter Gwargis gör i truppen begriper jag inte. Peruanen Pena är hittills också ett frågetecken.

I Malmö hyllar man alltid den 12:e spelaren. Nästan larvigt överdrivet. Vilken effekt hade ett plötsligt fullsatta stadion i söndagsmatchen mot Mjällby? Noll!

Jättelik ledarstab

De många skadorna under säsongen borde också kräva sin grundliga analys. Det finns ingen klubb med så många figuranter i fys-teamet som MFF. Kan de ha missat något?

Och vad gör analytikerna när det ser så förvirrande ut taktiskt?

Malmö FF har Allsvenskans överlägset största personalstab kring sin Allsvenska trupp. 

Sportchef, sportkoordinator, sportassistent, en tränare, två assisterande tränare, en målvaktstränare, tre analytiker (!), två fystränare, tre fysioterapeuter, en psykolog, en läkare, en materialförvaltare.

En titt i spelartruppen ställer också en del frågetecken. Tre målvakter, nio försvarare, tretton (13) mittfältare, men bara fyra forwards varav en är långtidsskadad (Toivionen), en otillräcklig (Abubakari) en (Nalic) är ingen riktig toppforward. Återstår en Antonio Colak som tappat stinget.

Hur bra, överraskande klokt och kompetent Mjällby än spelar måste ett lag med MFF:s ambitioner taktiskt, tekniskt, kreativt och vad gäller inställning och ambition se ut på ett annat sätt än nu i söndags, när laget skulle resa sig efter smällen i S:t Petersburg och åtminstone visa att man menar allvar med att slåss om det allsvenska guldet.

Det finns några mysterier i MFF att lösa. Om det är ett fall för Beck, Wallander eller Barnaby låter jag vara osagt men Fallet med elefanten som snubblar på sin egen snabel bör snart finna sin lösning.