Spanien klart för VM. Förstås. Sverige får invänta ett play off i mars och hoppas på bättre tider.

Behöver det bortförklaras, behöver det ens analyseras?

Sverige gjorde exakt det ett svenskt lag, med sina begränsningar, måste göra när motståndaren har Spaniens kvaliteter, bollinnehavet, passningsskickligheten, kommandot ute på planen. Det här är en svensk specialitet, förfinad under många matcher med Janne Andersson vid rodret. Aggressivt, välorganiserat, distinkt och utan större panik. 

Så här skall det göras. Och kan göras också mot de bästa om alla spelarna är i nivå med sin allra högsta kapacitet. Försvarsspel är också ett sätt att hantera en fotbollsmatch. Försvarsspel kan till och med vara vackert. Som när Albin Ekdahl pumpar på som en outtröttlig turbomotor på mittfältet och Victor Nilsson-Lindelöf sätter foten rätt i varenda försvarsmanöver.

Oförklarligt byte

Sverige gav bort chansen att vinna gruppen i Georgien men gav sig själva chansen när det var som svårast. Det är svårt att hålla skärpan uppe när man får springa större delen av matchen och bara titta på hur spanjorerna leker fotboll men alla gjorde det och när chanserna kom till kontringar kom också chanserna. Emil Forsberg hade den första efter en dryg kvart, ytterligare en efter knappa fyrtio minuter, bollarna strök precis utanför stolpen.

Forsberg visade att han är de stora matchernas män, jag begriper över huvudtaget inte hur Janne Andersson kunde byta ut honom efter drygt 60 minuter när Sverige skulle börja chansspela, hitta lite bättre anfall och göra det där målet som hade tagit Sverige direkt till VM. När Emil Forsberg efter matchen förklarade att han inte var trött, att han inte var skadad, att det var Janne Andersson som ville ha in kvicka ben. Varför då ta ut den spelare som har de kvickaste benen, de bästa intentionerna, den främsta attackförmågan av alla svenska spelare. 

Det förblir obegripligt att han spillde bort den bästa passningsfoten när nu planerna var att på slutet plocka in Zlatan Ibrahimovic för en lite mera desperat slutforcering. 

Arbetshästen Ekdahl

Matchen visade klart Albin Ekdahls betydelse. Det måste finnas en stridshäst, en destruktiv kraft på mittfältet som tar duellerna och håller uppe lagets intensitet. 

Första halvleken var exemplarisk så som Sverige från sin plats i näringskedjan måste hantera världsnationerna. Det går att hota, några chanser dyker alltid upp men då krävs nästan hundraprocentig effektivitet och det har nästan inga lag. Sverige snubblade mot Grekland och Georgien - det var där gruppsegern sumpades. 

Zlatans framtid i landslaget?

Han har kanske några matcher kvar men han är inte längre mera än en inhoppare. När det behövs desperation. När Sverige måste ändra ritningarna och spela på chans. För att upprätthålla den nivån som gjorde att man kan hålla sig kvar i en match till den 86.e minuten, när inhopparen Morata avgjorde, måste det finnas tio hundraprocentigt hårt arbetande spelare på plan.

Man såg det mot Georgien; omedvetet eller inte så sänker flera spelare sin nivå, litar för mycket på Zlatan och överlämnar för mycket av ansvaret på honom. Den tiden är förbi då han som ensam superstar kan rädda Sverige.

Fotbollsromantiken

Qatar alltså. Chansen finns fortfarande i ett osäkert play off i mars. Ett VM i advent och samma väntan på att tomten skall komma. Det är ett VM som aldrig borde spelas. 

Världens fotbollsländer borde sagt från redan när arrangören utsågs. Tjafset nu om bojkotter och demonstrationer är precis lika yrvaket som det alltid brukarna vara när det handlar om evenemang i länder med tvivelaktiga, för att inte säga, vidriga synsätt på bland annat mänskliga rättigheter.  

Nu senast läste jag att damlandslagets Magdalena Eriksson var kritisk mot herrlandslagets icke-hantering av Qatar-frågan. ”Personligen är jag besviken på våra svenska spelare för att de inte har tagit tydligare ställning”, säger hon.

Det är naivt att tro att en svensk fotbollsspelare skall kunna ändra på något redan är bestämt och etablerat. Det är bara universell enighet, mod och beslutsamhet som kan ändra något. Och det skulle skett för många år sedan.

Och, precis som Simon Bank skriver i Aftonbladet: ”Magdalena står själv mitt i gyttjan”. Det har ju hänt något stort och betydelsefullt för kvinnor som spelare fotboll. 

De kan idag också ha drömmar om spel i stora klubbar med anrika namn. Men då kanske man inte oförbehållsamt kan vara en sann fotbollsromantiker längre. Som Eriksson säger sig vara. 

Blir bara hyckleri

Till de stora klubbarna som regerar fotbollsvärlden idag strömmar resurserna genom gas- och oljeledningar från oligarker och emirat. Då vill alla vara där med sitt sugrör och dra åt sig. 

Vill fotbollsdamerna vara med och leka bland de stora så får de också svälja förtreten, hålla god min i elakt spel. Och inte sitta på avstånd och låta finare än vad de är. 

Man ber inte Roman Abramovitj fara åt helvete om man, som Magdalena Eriksson, spelar fotboll i Chelsea. Man tar för sig eller avstår. Tar ställning åt ena eller andra hållet. Annars bli det bara hyckleri. Chelsea är en av många klubbar som aktivt hjälper till med det vi idag kallar ”sportswashing”.  Avlönas man där är man en i mängden av alla dem som tjänar på och utnyttjar att fotbollen på 2000-talet blivit det den blivit: en marknad med ett varumärke så starkt att den blivit ett oslagbart tvätteri för dem som vill vaska sin smutsiga byk.

Därför ekar Magdalena Erikssons ord tomma eftersom hon själv är en del av hela systemet. Passar inte galoscherna är det bara att återvända till den svenska ankdammen och återgå till det hon kallar ”fotbollsromantiken.”

Pengarna först och moralen sedan - eller tvärtom. Alla har ett val att göra.