Stor fotboll blev det inte. I varje fall inte i Malmö. MFF balanserade på 0-0-strecket i 95 minuter, skapade tillräckligt med chanser för att avgöra men mot veteranen Andreas Johansson som mästerlig försvarsdirigent i HBK blev det nog svårare än de flesta tänkt sig.

Jag trodde MFF skulle slå på alla turbiner och bara köra full fart framåt men mycket till skapande fotboll blev det inte.

Stod distansen ut

MFF står där som mästare men riktigt mästerlig är inte den här allsvenska årgången.

Djurgården var bäst i våras, har spelat den bästa fotbollen i några matcher men makten har skiftat i den allsvenska toppen. Inget lag höll stilen hela hela vägen. Bara MFF höll kvalitet hela vägen. Att det sett ut som det gjort - inte minst för MFF - beror också på att det numera finns många lag i Allsvenskan med taktiskt och teknisk kapacitet att sno poäng också av de bästa. 

Visst vinner MFF rättvist. Flest poäng och överlägset flest mål. Och det under en säsong då en med internationell representation i världens bästa turnering för klubblag.

MFF har spelat fjorton tävlingsmatcher mer än det AIK som till slut var det enda laget som hotade om guldet. Det har tagit på krafterna, det har slitit på spelarna. Många skador, viktiga spelare borta i perioder.

MFF vann SM-guld under Tom Prahl 2004. Det var det första på sexton år. Sedan dess har pokalen hamnat i Malmö 2010, 2013, 2014, 2016, 2017, 2020, 2021. Det här var det 22-guldet totalt för den mäktiga förening som bildades för 121 år sedan.

Succétränare - eller?

Traditionen är stark, organisationen är i särklass i svensk fotboll, mycket av styrka ligger i kontinuitet, användandet av före detta spelar i den fortsatta utbildningen av spelare.

Med framgångarna i Champions League har MFF numera också ekonomiska möjligheter att plocka in spelare från en prishylla där de flesta av konkurrenterna tvingas tacka nej och vänta på mellandagsrea ur ett billigare lager.

För den danske, relativt oprövade, tränaren Jon Dahl Thomason är triumfen naturligtvis monumental. Två guld i följd har ingen allsvensk tränare vunnit sedan Sören Åkerby gjorde bravaden med ett mycket bra Djurgården 2002-2003. Det borde ge rubriker som ”succé-tränare” men jag tycker man kan höra ”mellan raderna” ett visst missnöje med hans sätt att disponera laget och hans lite naiva sätt att hantera gruppspelet i Champions League. MFF skonar ingen när ledningen finner att förnyelse och förbättring är ett måste. Malmöklubben har sparkat guldtränare förr. Men kanske är det största kruxet att Thomason har sin familj i sitt gamla hemland Nederländerna. Kanske är det dit han vill som tränare en gång.

Ett enda mål

MFF har ju internationella ambitioner, klubben är har sytt sig en stor kostym som måste fyllas ut. Det är dyrt att äga en stor, modern arena och det kostar både skjortan och kostymen att hålla en stor stab och en spelartrupp på en nivå där lönerna är höga med svenska mått mätt. 

MFF har tagit ett steg upp i näringskedjan i den internationella fotbollen. Och det är nog rätt som tränare Thomason säger att MFF hade säkert guldet för flera omgångar sedan om man bara haft Allsvenskan att koncentrera sig på.

Nu hängde allt till slut på ett enda mål. Så visst levde MFF farligt. Men Halmstad orkade inte forcera och för ovanligheten skull syntes inte skymten av en enda riktig försvarsfadäs i MFF.

Favoriten höll för trycket. Sportslig triumf och ett ekonomiskt resultat på en nivå som övriga svenska klubbar bara kan drömma om.

Djurgården höll inte vårformen hela vägen, AIK fick fason på sitt anfallsspel för sent. MFF stånkade sig fram, i många matcher utan att briljera, men på en jämn, outtröttlig nivå där individuella kvaliteter fyllde i när spelharmonin inte var den vackraste.

Det är bara att gratulera och imponeras.