Det skall med en gång sägas - jag har sett båda matcherna mot det turkiska laget Sivasspor - att det var ett överraskande tamt motstånd MFF fick i det avgörande dubbelmötet i Play Off till Europa League.

Dessutom grämer det förstås klubbledningen enormt att man inte lyckades slå ett litauisk lag i Champions-kvalet som matchen efter fick storstryk av den norska uppkomlingen Bodö/Glimt som nu gör MFF sällskap på den andra nivå av det europeiska gruppspelet.

Taktisk triumf

Nu är det FC Köpenhamn som representerar Norden i den finaste turneringen. Den danska storklubben får nu tampas med Manchester City, Sevilla och Borussia Dortmund. Det ger mera pengar, oavsett resultat, men klubbarna i Europa League är inte heller att leka med. Roma, Manchester United, Arsenal, Lazio, Feijenoord, PSV Eindhoven, Real Sociedad för att nämna några av de lag som förgyller den miljö där MFF kommer att finnas under hösten.

Det finns mycket att säga om hur Malmö FF tagit sig an den här säsongen; lite desperat tränarbyte, frågetecken till vissa värvningar och en mer än lovligt loj inställning i matcher mot 

lag i Allsvenskans undre halva som man absolut borde kunnat avfärda med en annan inställning än det temposvaga lallande som laget visade upp i 1-1-matchen mot Mjällby i den senaste omgången.

Det skall absolut delas ut en stjärna i boken till den interimistiske tränaren Andreas Georgson (egentligen sportchef) som valde en uppställning och en välslipad taktik som gjorde att laget kunde försvara sin 3-1-ledning från hemmamatchen vid returen nere i Turkiet.

Det var bett i attackerna, fränhet i närkamperna, energiskt löpande och en defensiv försvarslinje som bara sporadiskt ställde till det för sig utan att de ineffektiva turkarna kunde utnyttja det. Det är som att fotboll blir på allvar först när MFF ställs mot internationellt motstånd, med kniven mot strupen eller med ett eftertraktat byte framför sig. Det betyder så oerhört mycket mera - inte bara ekonomiskt - att tillhöra den andra nivån i de internationella cuperna. Status, skyltfönster för dem som är på väg vidare i karriären, pengar förstås och internationell erfarenhet på en nivå som borde utveckla spelarna.

MFF:s två ansikten

Georgsson valde bort flera av de nyförvärv han numera har tillgång till, men också en storspelare som Sergio Pena och en rutinerad räv som Ola Toivonen. En riskminimering. Han valde istället en stadig arbetshäst som Jo Inge Berget - ovärderlig i matcher av den här kalibern. För så var det när MFF gjorde sin gruppspel i den finaste tävlingen, Champions League, att det var karaktärsspelarna som bar fram laget. Erik Johansson (numera Berg), Markus Halsti, Erik Friberg, Magnus Eriksson, Anton Tinnerholm, Magnus Rosenberg, Oscar Lewicki, Pontus Jansson, Filip Helander mfl. 

MFF har sannerligen visat upp sina två ansikten i år. Den aggressiva, uppoffrande, taktiskt perfekta som nu när avancemanget säkrades nere i Turkiet men också det tillbakalutade, närmast nonchalanta och slöa som gör att laget tappar bort matcher i Allsvenskan som de bara med lite bättre skärpa, vilja och tempo hade städat av.

Här kommer den andra betygsättningen av ledarstaden och deras förlängda arm ute på planan, kaptenen Anders Christiansen; den ilska han visar är ofta hans personliga, han är, för att vara den storspelare han kan vara, i mina ögon en alltför provocerande och lättprovocerad spelare för att vara kapten i laget. Någon måste kunna samla laget, inse allvaret, mata på under pannorna så att elden sprutar. Jag har inte sett någonting av det där under de svaga matcher MFF gjort i Allsvenskan.

Upp ur fallgroparna

Så lika mycket beröm som Gerogson skall ha för sin taktiska vinst nere i Turkiet, like mycket ris delar vi ut för hans oförmåga att höja lägstanivån och jobba laget upp ur de största fallgroparna.

MFF har truppen för att vinna Allsvenskan - även om jag tycker den är något övervärderad - men är på väg att ge bort den. Laget är på efterkälken, det är för många lag framför, programmet fortsatt tätt.

Men lottningen i Europa League kan man inte klaga på. MFF undgick de i varje fall på papperet starkaste lagen (och därmed förstås de bästa publikmagneterna), men Braga från Portugal och Unions Saint Gilloise från Belgien tror jag går att prata med, Union Berlin har den tyska hårdheten som det gör ont att bita i.

MFF, Sveriges bästa lag mätt med internationell måttstock, men bara en i högen av lag som slåss för fortsatt europeiskt spel nästa år och en allsvensk medalj. I Malmö åker förstås allt annat än guld i papperskorgen.