Det känns som att Djurgården har hittat rätt. Med Sveriges färgstarkaste sportchef, Bosse Andersson, med tränarduon Kim & Tolle (det låter som en popgrupp och är det på sätt och vis) som både har en del i Brommapojkarnas jojo-resor mellan Superettan och Allsvenskan, Sirius utveckling och SM-guldet med Djurgården i Allsvenskan. 

Tydligt och tryggt

Möjlighet finns att upprepa bravaden i år men en och annan djupdykning (3-0-förlust i Degerfors t ex) har gjort det lite svårare än nödvändigt och satt sensationen Häcken i förarsätet inför slutspurten.

Klubben tycks också ha hittat rätt i sina demografiska ambitioner att ha en balanserad trupp med några få ”åldermän” (Pierre Bengtsson pigg 34-åring och den uppenbarligen evigt unge Haris Radetinac, 37, en av allsvenskans slugaste spelare), ett antal spelare i sina absolut bästa år, 23-28, och några unga, fullfjädrade spelare som Hjalmar Ekdahl, Hampus Finndell och Joel Asoro. 

Men kanske framförallt med en tydlig spelmodell som ser trygg och stabil ut och där Magnus Eriksson, vars storhet jag upptäckte i Åtvidaberg (tillsammans med Anton Tinnerholm och Victor Prodell) och senare fick njuta av som en av de kloka, uppoffrande, spelarna i Malmös starka lag som spelade i Champions gruppspel både 2014 och 2015, ett ständigt roterande nav. 

Djurgården tycks just nu ha precis den trygghet i lagbyggnad och spelmodell som Malmö FF tycks ha tappat helt.

Pinsamt och tragiskt

Laget från den skånska huvudstaden är långt ifrån guldstriden i år, riskerar allvarligt att missa tredjeplatsen och internationellt spel nästa år, tränare avverkas på löpande band, återvändare och andra har blivit för gamla och slitna, tröttnar tidigt och skadas ofta. Spelet i Europa-League har visserligen varit bättre än i Allsvenskan och motståndet är förvisso starkare än i Djurgårdens Conference League men det  har blivit noll poäng på fyra matcher och mot Union Berlin i den tyska huvudstaden ett närmast pinsamt avslut, när en kämpamatch som höll på att sluta 0-0 förvandlades till ett fjärde nederlag på ett närmast pinsam sätt.

Tränaren Åge Hareide satte in en av sommarens fem värvningar, Emmanuel Lomotey, som tog ut all sin frustration över månader på avbytarbänken genom att på några minuter i slutet med två vansinniga manövrar orsaka straffen som fällde Malmö och en huvudlös stämpling som fällde honom själv. Rött kort. Det var både pinsamt och tragiskt att se men likväl ett mått på den oreda som råder i MFF i år, där det har värvats tanklöst och lappats och lagats så att trygghet och självförtroende flugit all världens väg.

En historia ihop

Djurgården och Malmö har en historia ihop. Superettan 2000, etta och tvåa och come back i allsvenskan 2001, genomtänkta och snabba restaureringar av klubbarna och lagen vilket resulterade i att Djurgården tog allsvenskt silver redan samma år, guld 2002, 2003 och 2005. Malmö vann 2004 och har sedan dominerat inledningen av millenniet med gulden 2010, 2013, 2014, 2016, 2017, 2020, 2021. 

Jag gillar sportchefen Bosse Andersson för hans nästan hysteriska engagemang men också hans förmåga att hitta dugliga spelare på lite närmare håll, medan MFF:s tycks ha fastnat lite i samma återvinningsfälla som IFK Göteborg och en tilltro mera till namn än till gagn.

I Malmö har man ett enormt jobb att göra för att komma in på rätt spår igen med framförallt att få till en harmonisk lagbyggnad. Som Allsvenskan kan avläsas just nu har Djurgården 26 plusmål, MFF 10. MFF saknar målskyttar. 13 färre gjorda än Djurgården.

Det blev också en fullträff när Bosse plockade hem Kim Bergstrand, 54, och Thomas Lagerlöf, 40,  ( Kim & Tolle) till huvudstaden efter en framgångsrik utflykt till Uppsala sju mil norrut. De lyckades ta Sirius från division 1 till Allsvenskan och inte bara etablera laget där utan implementera en fotbollskultur som sitter i. Det blev guld direkt 2019, kan bli ett till och framtiden ser stabil ut.

Piggare och rappare

Hur högt man skall värdera framgången i Conference League vet jag inte, det är ett brett spektra av riktigt bra lag och riktigt usla i den turneringen och Gent är naturligtvis inte alls ett lika bra lag som det Union Berlin som toppar Bundesliga med sin lite bakåtlutade men tillfälligtvis explosiva spelstil.

Gent ligger just nu på åttonde plats, tretton poäng efter ledande Antwerpen, och det borde väl ungefär motsvara toppen av Allsvenskan, så direkt sensationell är inte Djurgårdsvinsten 4-2 men det var en fantastisk första halvlek Djurgården gjorde och effektiviteten är ju dessutom en helt annan än Malmös. Det är piggare, rappare spel både i Djurgården, Hammarby och Häcken, MFF är ålderstiget, slitet och trögt och pallar inte guldstrid och värdig europeisk representation samtidigt med det här laget.

Det har varit Malmös tid i svensk fotboll de senaste tolv åren, nu är det Stockholms. Men däremellan växer Häcken upp som ett svårhanterat ”ogräs”.