Att Malmö FF vann SM-guldet efter en straff som var ytterst tveksam visade bara att inte heller Sveriges bäste domare fullt ut klarade av att hantera den här matchen. Allt var så uppskruvat, allt gick bananas, Elfsborg tycktes spela för att hålla den nolla som räckte för guld, MFF-arna stred med alla medel för ett nödvändigt mål; det var riv och slit och spark och spring och en riktigt torftigt fotbollsmatch mellan de två lag som skall vara Sveriges bästa om man läser tabellen.

Hur farlig får fotbollen bli?

När jag kom ut ur Stadion-anläggningen - det blev ju totalt en timmas avbrott och jag hann gå hem och precis komma inför dörren när andra halvlek skulle börja - stod en man med ett litet gråtande barn i famnen. Efter rök och smällar, ett tjutande brandlarm och en hotfull stämning, hade också han gett upp. Förtvivlad över sakernas tillstånd.

Har vi inte sett tillräckligt med smällar och rök och meningslösa krig och gråtande barn, får vi inte ens ha en frizon på fotbollsarenorna längre?

Vi lever i en fullkomligt knäppgalen värld, en mycket farlig tid och eftersom idrotten är (och alltid har varit) en spegel av samhället är det förstås ingen överraskning att årets största match förvandlas till ett slagfält, där hatet gror, våldet tar sig barnsliga (men farliga) uttryck, att människorna tappar kontrollen och alla står handfallna och undrar vad som händer härnäst?

När blir fotbollsmatcherna så farliga att de inte kan genomföras säkert? När måste bortaklackarna förbjudas? När finns teknik (och folk) i tillräcklig grad för att inte människorna skall kunna dra in raketer och bengaler på läktarna? En liten väska är det förbjudet att ta in men raketer…ja, jag vill inte ens veta var de gömts. 

Men det är fullkomligt horribelt. och det kommer inte att kunna fortsätta på den här farlighetsgraden. Det finns all anledning att oroa sig för fotbollens framtid. De kriminella måste rensas ut, rånarluvorna bort och klubbarna ta mod till sig och sluta dalta med sina supporters. Övervakningskameror, någon?

Glädjen dräneras bort

Vi skulle kunnat summera en fantastisk allsvenska med publikrekord (21.562 på Malmö stadion), massor av intressanta matcher, talangfulla spelare, spännande, nya tränare, en guldstrid in på mållinjen, en kamp undan nedflyttning som slutade med att storlag som AIK och IFK Göteborg till slut klarade sig med ett nödrop.

Vi hade väl också hoppats på en guldmatch värd en generös recension men, sorry, det går inte.

Verkligheten dödar drömmarna i dessa tider, glädjen dräneras bort av människor som tydligen anser sig ha som sin främsta uppgift att jävlas, att hota, att vara oförskämda, att totalt sakna respekt. Den ”poesi” som dröp ur käftarna på dem som vandrade som jag på Baltiska vägen uppemot stadion var på en så skrämmande primitiv och låg nivå att man kan misstänka att dess megafoner inte har dragit på sig några större studieskulder.

Allsvensk avslutning, lagen som möts kan båda ta guld, Stadion fullsatt, hösten håller andan, drömrubriken stavas fotbollsfest men just den här dagen fungerar knappast någonting.

Spelare springer ihop och river tröjorna av varandra, dribblingar blir bara trassel, passning går åt alla håll, bollar flyger iväg till inkast, Elfsborg gör inte ens några försök att få in en boll, det rika laget i den växande staden med en tidning så tondöv att dess förstasida basunerat ut ”Grattis till silvret, Elfsborg” på matchdagen, det laget står mest på egen planhalva och bollar gris. Domaren (Glenn Nyberg) verkar lite tagen på sängen, blåser inte när han borde (för det är överfall i nästan varenda duell), men visslar för en 50-50-duell som ger MFF straff och guldet. Det var inte mycket som fungerade.

Succé för Rydström

När huliganerna gjort sitt, när raketerna skjutits upp och brandlarmet tystnat kunde matchen fortsätta efter en timmas uppehåll, Isaak Kiese-Thelin slog säkert in den där straffen som i varje fall var ytterst tveksam och för Elfsborg var det bara att gräma sig och undra över hur de kunde missa öppet mål hemma mot Degerfors i näst sista omgången. 

Den här ”krigsövningen” i Malmö kunde ju ha varit en helt ointressant match. Men MFF var till slut det bästa laget och stärker bara sin ställning som Sveriges mesta mästarlag (23:e nu). 

Men att det skall hänga bara på ett enda mål efter 30 omgångar för ett lag som har så stora resurser. Det var nästan skrattretande vid prisutdelningen när MFF först presenterade sin ledartrupp. Jag trodde det aldrig skulle ta slut. 

Efter fjolårets tränarfiasko och en sjundeplats är det förstås ren succé för nye tränaren Henrik Rydström och hans lite komplicerade fotbollsfilosofi. Han har åtskilliga reglage att skruva på innan han når MFF:s nivå 2014-2015. Det spel som gav guld i Allsvenskan i år räcker inte långt i internationell konkurrens.

Starkt förstås ändå att efter försäljningen av Allsvenskans mest utvecklingsbare spelare, Hugo Larsson, och den trista sjukdomshistorien med Anders Christiansen (och diverse bomskott på värvningsfronten) ta hem guldet. 

Häcken spelade årets bästa fotboll, Elfsborg hade guldet i egna händer men MFF står där som segrare. Tabellen ljuger aldrig.

En usel guldfinal men därmed inte sagt att det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid.

Men man behövde i alla fall inte gå på match i hjälm, skottsäker väst och en nytecknad krigsförsäkring.