I mitten på 80-talet fick jag höra talas om att Åtvidabergs FF var på jakt efter en talang i Ödeshög. Jag ringde den unge Ingesson, jo, han var intresserad av Åtvidaberg men IFK Göteborg hade också hört av sig.

Det blev Blåvitt, det var ju klubben i ropet just då, den säkraste transitstationen för vidare spel ute i Europa.

Ett naturbarn

Han var ett naturbarn, Klas.

Inte bara för sitt intresse för marken, skogen, jakten utan för att han i sin lite bonniga stil klev rakt in i finrummen med lagårdsstövlarna på och fick respekt.

För sitt spel naturligtvis. För sitt engagemang. För att han aldrig gav upp. För att han alltid höll vad han lovade. För att han var god och glad och omtänksam.

Han var en arbetare. En knegare. En fighter. En hårding. Men världens snällaste. Och dessutom - titta på VM-filmen från 1994 så förstår ni - en alldeles fantastiskt bra fotbollspelare. Tänk er det mittfältet - och jämför med dagens - tänk er Jonas Thern och Stefan Schwarz, de som ofta fått personifiera den centrala stabiliteten i det svenska landslag som så sensationellt tog brons i USA, och lägg till detta den outtröttlige Klas Ingesson som med snabba älgkliv skar rakt fram som en motorsåg, rakt igenom fiendelinjer. Och lägg märke till hans kvicka speluppfattning, och fina inspel. Många minns honom som tuffingen, kämpen men glömmer ofta vilken fin spelare han var.

Därför fick han också kontrakt hos IFK Göteborg, Mechelen, PSV Eindhoven, Sheffield Wednesday, Bari, Bologna, Olympique Marseille och Lecce, där han avslutade proffskarriären 2001. Han gjorde 57 landskamper.

En del av medicineringen

2009 fick han diagnosen kronisk blodcancer. Det kan ta död på en människa inom ett år eller mindre. Ingesson levde i fem. Visade sig i sin utsatthet och med alla sina känslor, engagerade sig, började som ungdomstränare hos Elfsborg innan han fjol blev ansvarig för A-laget. 

Fotbollen var en del av medicineringen. Den traditionella cancermedicinen tog hårt, fotbollen kompenserade, i varje fall mentalt.

Heder åt IF Elfsborgs ledning som gav Klas Ingesson förtroendet när han ville ha det. De visste att det var en risk, ingen kunde veta vad den elaka sjukdomen i lönn hittade på. De visste vad fotbollen i det här skedet av livet betydde för Klas. Kanske mera än under den aktiva tiden. De hjälpte honom att leva så länge det gick i sällskap med det roligaste han visste. Strongt.

Vi härstammar från ungefär samma trakter, Klas och jag. En mil fågelvägen ungefär. Vi hade i alla fall en typisk slättöstgötska gemensamt. Det blev alltid några fraser på genuint modersmål när vi möttes i samband med landskamper. Han var alltid tillmötesgående, rak, frispråkig och vågade stå för sina åsikter. Han förställde sig inte. Han klev in som arbetargrabb med valkiga nävar i fotbollens finrum och kom ut som hjälte men totalt oförställd. Om det finns någonting som heter anti-diva så var Klas Ingesson det.

Den enkle, fine hjälten

Han förknippas med det finaste jag upplevt i svensk fotboll - VM i USA 1994.

Men också med alla de finaste egenskaper man kan säga om en människa.

Den enkle, fina hjälten Klas Ingesson.

Död vid blott 46 års ålder i sitt hem i Ödeshög.

Delar av Elfsborgs spelartrtupp när Klas Ingesson hedrades på onsdagen med en minnesstund på Borås Arena. Elfsborgs tränare avled natten till onsdagen efter en tids sjukdom. Ingesson blev 46 år gammal. Foto: Adam Ihse / TT

En bild från hans karriärs största match, VM-semifinalen mot Brasilien. Klas Ingesson tackar Romario efter förlusten på Rose Bowl i Pasadena, USA, 13:e juli 1994. Brasilien vann matchen med 1-0. Foto: Tomas Oneborg, TT