Martin Stenmarck framför 'Brothers in arms' som hyllning till BP:s Pontus Segerström (bilden) och Klas Ingesson vid Fotbollsgalan 2014 i Globen.Foto: Anders Wiklund / TT

 TV4 har inget intresse av att hylla svensk fotboll. De vill bara smörja sina annonsörer. Format viktigare än innehåll. Påskyndade inslag inklämda mellan reklamspotar. 

VI är väl lika inför döden?

Så återigen blev ett par timmar så totalt sönderhackade av reklam, att inslag fick kortas ner och strykas, hyllningar uteblev och märkliga val gjordes.

Inledningen av väl ofrånkomlig; Pontus Segerström och Klas Ingesson, vilka så tragiskt gått bort i cancer nyligen, skulle hedras. Visst, Ingesson är ett mycket större namn, en gammal VM-hjälte, men sorgen är lika tung i Segerströms familj som i Ingessons. Bildspelet som följde innehöll inte en enda rörlig bild på Segerström, blott ett långt collage med Ingesson. Det skall kanske vara skillnad på folk och folk men är vi inte alla lika inför döden?

Det har varit Malmös år i svensk fotboll. Överlägsen seger i Allsvenskan, avancemang till gruppspelet i Champions League, imponerande matcher mot Sparta Prag, Salzburg och Olympiakos och hemma mot Athletico Madrid. FC Rosengård har gjort en liknande prestation, låt vara i en helt annan konkurrens och med spelarmässigt betydligt större resurser. 

Syna priskategorierna

Det var inte mycket till hyllningar. Inga lag uppe på scenen, inga hurrarop, ingenting som kändes som att det var Malmös kväll det här, inte förrän Marcus Rosenberg påpekade att skånska borde vara språket för kvällen.

Det blir lite konstigt när det som dominerar härhemma, när spelare som förgyller svensk fotboll och Allsvenskan inte alls står i centrum när det är dags att fira.

Det borde vara dags för en översyn av priskategorierna. Det är ändå en hyllning till svensk fotboll det handlar om men priserna hamnar alltid ute i Europa. Det är så förutsägbart.

Visst, den bäste svenske målvakten är kanske alltjämt Andreas Isaksson men inga hjältematcher, inget som ledde till landslagets avancemang; ett sådant år borde målvaktspriset lika gärna kunnat gå till Robin Olsen som definitivt bidragit till att ta svensk fotboll ut i Europa igen. Isaksson skulle ha behövt vinna matchen mot Ronaldo i kvalet för att vinna.

Hur statuerna ska tolkas...

Det är som med Hamrén och landslaget under lång tid (han verkar ha tagit lite rättelse); proffs utomlands värderas per automatik högre. Det blir ju så givet, att har du stått i landslaget under året så är du bäst och skall ha priset. Trots att andra gjort starkare prestationer med utgångspunkt från sina förutsättningar.

Zlatan och Guldbollen. Jovisst, bedömda rakt av är det inget snack; Sverige har ingen fotbollspelare som kan konkurrera på Zlatans nivå. I statuterna för Guldbollen står, rakt och enkelt, att den skall tilldelas Sveriges bäste fotbollspelare under året. Men statuterna skrevs när alla svenska spelare spelade i svenska lag.

Idag är situationen en annan och begreppet "Sveriges bäste fotbollspelare" kan också tolkas som; den bäste fotbollspelare som spelar i och för Sverige. D v s utlandsproffs bör bedömas för sina insatser i landslaget inte i sina klubblag utomlands. Prestationerna som belönas på en svensk fotbollsgala borde ju rimligen ha berikat svensk fotboll.

Ett exempel; Albin Ekdahl var skadad, kom tillbaka och gjorde ett par landskamper, bra men inte fantastiskt. Han fick priset som bäste mittfältare för sina insatser i ett italienskt lag på undre halvan. Emil Forsberg har gjort succé i Allsvenskan under hela året och varit en stark bidragande orsak till MFF:s framgångar både härhemma och internationellt - och kvalificerat sig för landslaget.

Vill man belöna prestationer som berikar svensk fotboll eller prestationer som berikar andra länders klubbar?

Ta bort pajasen!

Galans pajas var Soran Ismail som yrade omkring som en tomte mellan borden och både ställde frågor och svarade själv. De små lustigheter som trots allt fanns gömda i hans små prator fick ingen effekt beroende på hans oförmåga att med timing och pausering leverera en punchline. En ståuppa med MFF:s Magnus Eriksson var närmast förnedrande, förlöjligande. Jag blir så trött på alla dessa s k programledare som tror att de är världens centrum. Det skulle förefalla hyllningsintervjun till svenska mästarna. Bedrövligt.

När samme Eriksson skulle upp för att ta emot en glasboll för Årets mål hann han bara resa sig och vifta med armen innan programledarna gick vidare. Avklippt och snöpligt.

Och Therese Sjögran; slutbilden visade en till synes övergiven Sjögran med ett modstulet ansikte, för andra gången totalt bortglömd i en fotbollsgala. Förra gången fick hon titta på när Anders Svensson fick en bil för Mesta landslagsspelare (Sjögran hade gjort ännu flera), nu hade hon passerat magiska 200 landskamper men ingen hyllning nu heller. 

Fotbollsgalan dessutom placerad så i tid att t ex Lotta Schelin inte kunde ta emot den Diamantboll som å andra sidan Nilla Fischer borde ha fått. 

Förbundet borde fundera lite

Det som gladde mig mest var Fotbollskanalens hederspris till Tommy Svensson. Det ledarskapet, utfört med en järnhand i en silkesvante, som bäddade för den svenska succén i USA 1994, ett svårt och vanskligt uppdrag, är och förblir ett föredöme.

Det var uppenbarligen muller i korridorerna efter galan. MFF-arna var besvikna. FC Rosengård hade ett tag i tankarna att helt bojkotta galan. Den ojämlika sorgemässan i inledningen, en förinspelad hyllning till Sjögran spolad. Det mesta gick snett.

TV4 misslyckades kapitalt och Svenska Fotbollförbundet bör ta sig en allvarlig funderare på priskriterier, jurysammansättning och ta kommandot över galan och var den bör sändas. Om den skall sändas och inte bara vara en personalfest som inte behöver ta hänsyn till ett krämarimperiums fördelning av gracerna.