Inte lika het, inte fullt så magisk som förr men likväl; en lång tå och en smart straff, två mål borta mot Bordeaux och en forward, med Zlatan Ibrahimovics krav på sig, borde varit helt nöjd med sin dag på jobbet.

Till och med Le Pen reagerade

Men en utebliven (och given) indirekt frispark fick humöret att rinna och det rann ur honom också när slutsignalen gått och hans PSG förlorat chansen att ta den serieledning som inte alls verkar självklar i år.

Det blev en tuff vecka. Utvisad (felaktigt domslut också det) mot Chelsea efter en onödigt våldsam satsning och nu; ja vilka efterräkningar blir det av hans utfall mot domaren och Frankrike i korridorerna efter matchen?

Hans uppträdande sände tydligen chockvågor ända upp i regeringen - trodde nog fransmännen hade allvarligare problem att fundera över - och t o m självaste Le Pen blev uppretad och det låter inte alldeles ofarligt.

Det onda och goda ska samarbeta

Zlatan är en vulkan på två ben. Hög, synlig, mullrande, het och beredd att eruptera och sätta skräck i omgivningen. Han är en säregen personlighet med en tävlingsinstinkt och ett vinnartemperament som både lett honom till ofattbara sportsliga konstnummer och framgångar men också till mindre övertänkta ord och handlingar. Han är en komplex och tudelad person, det onda och det goda skall samarbeta i lagom balans för att den urkraft som bor i en vulkan bara skall spraka och värma men inte ställa till elände.

Jag vet inte om vi ser slutet på epoken Ibrahimovic i svensk och internationell fotboll. 

Jo, det är klart jag vet. 34 är gammal har han rimligtvis inte mer än ett eller två år kvar på toppnivå. Och i något mellanskikt lär vi inte få se honom. I varje fall inte med några sportsliga ambitioner kvar. Om han för sitt varumärkes skull förlänger karriären i USA, Japan, Kina eller Indien, någonstans där fotbollen behöver missionärer och där ekonomierna är tilltalande, så unnar jag honom gärna det.

Inte domaren som avgjorde

Det är makalöst att en spelare i hans storlek, tung och stor, så länge lyckats hålla sig så snabb, så smidig, så fräsch i en så utsatt roll på absolut högsta nivå. Han är en alldeles unik fotbollspelare och megastjärna.

Han har auktoritet och makt och kräver mycket syre runt omkring sig.

Ibland inser han inte att makten inte är hans. Att andra bestämmer, borde bestämma. Att domslut aldrig ändras. 

Det var inte domaren som avgjorde matchen mot Bordeaux. PSG var helt enkelt inte tillräckligt bra. Frustrationen ute på planen över den uteblivna frisparken - som hade inneburit en given målchans - var fullt logisk.

Mer motiverade i Champions League

Men alla matcher innehåller mer eller mindre goda insatser - av spelare och domare.

PSG har varit skakigt rätt länge. Zlatan har haft sina skador. Han känner kanske att de de där magiska numren som fungerade och imponerade under den första halvan av karriären inte finns där längre. Det bidrar kanske till irritationen.

Men han har väl anpassat sitt spel efter skador och stigande ålder. Klokt och smart. Och han är alltjämt en fantastiskt skicklig fotbollspelare. Och PSG ett mycket bättre lag i Champions League än i ligan. Hög kapacitet finns - nonchalans också.

Det faktum att laget slog ut Chelsea med tio man och utan Zlatan var kanske också en tankeställare. Han vill ju vara delaktig, spela förstafiolen.

Och landslaget, då?

Hur resonerar Erik Hamrén?

Vågar han fortsätta lita på att Zlatan fixar EM-biljetterna eller har han en kollektiv lösning att ta till om "enmanslandslaget" inte längre fungerar?

Hur som helst; vi får alla och envar, fortare än vi vill erkänna, finna oss i att det snart nog kan komma en tid då namnet Zlatan Ibrahimovic inte längre nämns bland de stora matcherna och de stora spelarna.

Det kommer att kännas väldigt, väldigt konstigt.