Det var nog tjugofem år sedan (minst) som jag första gången skrev, att tiden närmar sig då den mest kommersiella idrotten och den som har med bredd och djup och demokratisk föreningsverksamhet att göra kanske måste gå skilda vägar.

Kanske bra att det inte blev så. Svensk idrott mår kanske bäst av att hålla ihop.

Även om det kan leda till både ekonomiska och ideologiska kullerbyttor och kollisioner. 

Vill kasta ut 13-åringar

Nu får jag plötsligt hjälp av ett par aktuella exempel:

Skånska Rögle, som tillsammans med Malmö Redhawks kommer tillbaka till elitserien i ishockey till hösten, vill kasta ut de 13-åringar ur klubben som inte håller måttet.

Sportchefen Anders "Masken" Karlsson försvarar den tuffa gallringen med att "Rögle är en elitklubb".

Kommunen hotar med att dra in fyra miljoner i driftsbidrag.

Den kommersiella elitunderhållningsidrotten kontra den ideella. Polariseringen finns där hela tiden.

Går emot kunskap

Om fotbollens och ishockeyns elitklubbar drar sig ur idrottens nätverk och bildar egna ligaorganisationer och låter sig helt styras av kommersiella ägare, kan de göra som de vill. Nischa sig strikt elitistiskt. Strunta i vad t ex helgens Riksidrottsmöte i Helsingborg kan komma att dra upp för riktlinjer för framtiden.

Men många vill både äta kakan och ha den kvar, både gynnas av bolagsbildningar och den ideella föreningens samhällsstöd. Då får man rätta munnen efter matsäcken.

I min värld är Rögles cyniska tankesätt och sportchefens uttalande helt uppåt väggarna.

Befinner man sig under Svenska Hockeyförbundets paraply och därmed är medlem av Riksidrottsförbundet måste elit och bredd samsas. Om 13-åringar inte platsar i den smala elittoppen så måste klubben tillhandahålla ett annat lag för dem att spela i. De skall inte kastas ut.

Dessutom; Rögles egen storstjärna, Kenny Jönsson och t ex fotbollens Glenn Hysén är bara två exempel av många på att idrottens ledare inte har kompetens att avgöra vilka av 13-åringarna som blir bäst i 18-årsåldern.

Då ska klubben straffas

Jönsson slog igenom som 16-åring (tidigt ändå), Glenn Hysén tillhörde inte ens Göteborgs stadslag som junior.

Det finns all anledning både för idrottsrörelsen och för kommuner att straffa klubbar som Rögle när de stänger dörren mitt framför näsan på idrottsintresserade i nedre tonåren vars framtid ingen kan sia om. Dessutom; idrotten måste också hållas öppen för den som vill vara där bara för nöjets skull men kanske vrider ner ambitionerna att satsa på Elitserien.

Det blir en av de viktiga uppgifterna för den nye ordförande i RF (Björn Eriksson) att i tider av elittänkande och kommersialism och ungdomsflykt från idrottsrörelsen se till att där finns plats för alla, att föreningarna tar hand också om dem som blir över. 

Inga överraskande anklagelser

Exempel nummer två - hemska men föga överraskande anklagelser mot medlemmar i fotbollens högsta organisationen, Fifa, för mutor, korruption och ekonomisk brottslighet, bl a i samband med VM kandidaturerna för Ryssland (2018) och Qatar (2022).

Det talas om miljardbelopp under tjugo år. Några har erkänt.

Det var schweiziska polisen som slog till i samband med Fifas kongress i Zürich, vicepresidenten Jeffrey Webb är bland den gripna. FBI utreder, USA:s justitieminister läser lusen av fotbollens högsta organisation. Något liknande har vi inte skådat sedan räfst- och rättartinget i det då mutbara IOK inför Salt Lake City-spelen 2002.

Vad hjälper det?

Det är nu jag kommer att tänka på Riksidrottsförbundet igen, den svenska idrottsorganisationen. Det är inte felfritt i Sverige, helgens riksidrottsmöte skall bl a diskutera och ta beslut om hur man stoppar matchfixning, men Sverige är trots allt en oskuld i sammanhanget, den demokratiska idrottsrörelsen ändå något att hålla sig i och tro på när det blåser.

Fotbollförbundets ordförande Karl Erik Nilsson uttrycker nu sin vrede nerifrån Schweiz, han vill (som många andra) ha en ny ledning för världsfotbollen men vad hjälper det att en svensk förbundsbas ryter när skadan redan är skedd.

Jag minns 1998 i Paris, Fifakongressen dagarna före VM-premiären, en ny president skulle utses efter den korrupte brassen Joao Havelange. Svenske Lennart Johansson utmanade Sepp Blatter, då Fifas generalsekreterare, välutbildad i ekonomiska improvisationer och överträdelser av anständiga gränser av den mäktige brasilianaren. Johansson trodde på segerchans, "valundersökningar" tydde på svensk triumf men plötsligt vände allt och det påstods att pengakuverten spreds bland röstande afrikanska ledamöter. Blatter vann. Men det kan också ha berott på att Johansson, i sitt valtal, lovade genomlysning, öppenhet, rent spel, demokrati och att stå upp för de svaga.

Dylikt ädelmod betalar sig inte i så fala kretsar. En så ädel man var snarare fruktad än älskad.

Ingen tror på Blatter

Nu svär sig Blatter fri men ingen tror väl att höjdare i Fifa låtit sig mutas med jättebelopp utan att Blatter känt till det. Han är bara tillräckligt slipad för att inte ertappas med fingrarna i syltburken.

Det här kan komma att utvecklas till den kanske största skandalen i idrottens historia. Det är illa att idrotten inte själv kunnat städa upp och hålla rent, alltför många håller god min i elakt spel. Lite genant att FBI och schweiziska åklagare nu går till botten med skandalen. Men bra. Nödvändigt. En vicepresident från ett skatteparadis och ett fotbolls-VM i Qatar; nog borde klockorna ringt för länge sedan bland dem som kallar sig demokrater.

Men medan Blatter låter anklagelserna glida av honom som vatten på en gås, medan skandalen växer och krisen fördjupas tar jag mig till Helsingborg, öppnar grinden till Sörgådsstaketet och låtsas att världen är god.