Galadrottningen var annars Sarah Sjöström. Någon konkurrent fanns ju inte.

Visst, Charlotte Kalla gjorde ett fenomenalt hemma-VM i Falun, skidåkningen ligger som en tuss varm bomull närmast svenskarnas hjärtan, men den pågående vintern har vi inte sett Kallas bländvita tandrad, bara hennes svarta ögon; och så har väl alltfler börjat inse hur ofantligt stor och världsomspännande simningen är och vilken liten, förkrympt variant av omoderna kommunikationsmedel som skidåkningen blivit. 

Måtte hon bära förväntningarna

Simningen har aldrig riktigt varit folkets sport. Svårt att locka både sponsorer och att få juryns röster och folkets kärlek; det är Sarah Sjöström som har förändrat allas syn på simningen. 

I måndags gled hon med grace in i och ut ur galan med all tänkbar stolthet och självsäkerhet, hon har med sin simning, sina medaljer och sin lite fnittriga charm låst upp alla hjärtan. Måtte hon orka bära alla enorma förväntningar och ta det där OS-guldet i Rio. Det är, trots allt, bara ett OS som kan kröna en riktig Drottning.

Hon fick Jerringpriset och blev Årets idrottskvinna, (bragdmedaljen sedan tidigare) men hon kunde mycket väl ha fått ett pris till. Vem gjorde Årets sportprestation? 

Glöm inte Jennie!

Sarah tog tio internationella medaljer, blev dubbel världsmästare och i min värld rankade jag också både Kalla och årets största sensation, Jennie Johansson, före det vinnande U21-laget i fotboll. Visst, det var en bragd, det var en underbart fascinerande turnering som förde tankarna till den ljuvliga VM-sommaren 1994 i USA men U21-laget hade fått det enda pris jag tycker laget skulle ha; Årets lag. Det här blev för mycket. 

Det var skamligt av juryn, ett rent hån mot individuella världsstjärnor att belöna fotbollslaget. U21 dessutom. Vi talar ju inte ens om det riktiga landslaget och skulle vi börja plocka in junior- och ungdomsbragder i andra sporter så skulle det bli en helt annan gala. 

Jennie Johanssons VM-guld på 50 meter bröstsim vid VM i Kazan i fjol var Årets sensation - och kanske är det en sådana priskategori som galan behöver.

Årets prestation har ju redan belönats med Bragdguldet. Där har bragdmomentet tonats ner till förmån för den särklassiga prestationen, Jennie Johansson diskuterades på Svenska Dagbladets bragdjurymöte också - där inte Sarah gick att gå förbi - och här kunde hon fått sin rättmätiga belöning. Årets obegripliga jurymiss.

Orienteraren glömdes bort

Johan Olsson Årets manlige idrottare? Inga problem för mig, jag är svårt förtjust i riktiga skidhjältar, men rent objektivt kan jag tycka att orienteringsvärldsmästaren Jonas Leandersson var lika förtjänt av utmärkelsen i en sport med större utbredning än vad längdåkningen uppvisar idag. 

U21-landslaget fick verkligen ett övermått av uppmärksamhet - Årets lag, Årets prestation, Årets ledare. Jag har stora sympatier för Håkan Ericson, som 42 år efter att hans legendariska pappa, förbundskaptenen Georg "Åby" Ericson, tog emot priset, fick belöningen för sin matchning av det här frejdiga ungdomslandslaget. 

Jag trodde nog på Lars Lagerbäck, vars insats med det isländska landslaget gott och väl mäter sig, rent av övertrumfar Ericsons bragd, men jag tycker nog att en svensk idrottsgala i huvudsak bör belöna prestationer i svensk idrott. 

Tror ni Zlatan Ibrahimovic skulle vara aktuell för några galapriser om han bara spelade utomlands men nobbade landslaget?

Då fick allt proportioner

Håkan Ericson, som den vältalige gentleman han är, gav dock - när han tog emot priset för Årets prestation - sitt lags insats lite mera rimliga proportioner.

Det skedde när han vände sig bort från sig och sitt och mot prisutdelaren, Shahrzad Kiavash,31, som innan hon delade ut priset berättade sin gripande historia hur en blodförgiftning tvingade henne att amputera båda underbenen varefter hon lade sig i träning och i somras genomförde en triathlon. 

Det kändes som Årets prestation och det var definitivt Årets tal - alla galor inräknade - och det skulle inte förvåna mig om Micke Lexheds stab i Talarforum redan införlivat henne i sitt stall av 5 000 föreläsare och att hon vinner priset för Årets talare vad det lider. Hon kan verkligen berätta om hur man vänder en tragedi till framgång, mörker till ljus.

Besegrade i alla fall Filmgalan

Och vilket artistuppbåd; man undrar i vilken kassakista SvT grävt för att få råd med så många underhållare samma kväll. Kanske tog man det från filmgalan, där var underhållningen bannlyst, kalkonen däremot fridlyst; David Hasselhoff som mimade till något obegripligt stycke och försvann ut till någon kalifornisk badstrand.

Idrottsgalan - Filmgalan 5-0.

André Pops? Han har verkligen vuxit ut till en stor programledare i Vinterstudion och jag trodde kanske att han var av den ullen att han vaccinerats mot den hybris som till slut drabbar så gott som alla programledare i TV, men icke. Han trodde t o m att vi var intresserade av (och att vi såg) hans och hans söners selfies från sommarens fotbolls-EM. Pinsamt.