Samtidigt som västen smitit åt och kostymen säkert varit skräddarsydd runt 58-åringens smärta och till synes vältrimmade kropp har den känts för stor.

Han växte aldrig riktigt in i förbundskaptenssviden, Erik Hamrén.

Nu vet vi att kan kliver av efter sommarens EM i Frankrike hur det än går. Han meddelade det på februari månads första dag.

Klokt?

Man brukar ju säga, att den som beslutat sig för att sluta ett jobb men stannar kvar under "uppsägningstiden" alltid blir en "lame duck".

Det blev hans största insats

Nja, jag tycker nog att det var rätt smart av Hamrén. Nu slipper både han och förbundets ifrågasättande, kraven på avgång, den riktigt skarpa kritiken om det börjar gå knackigt i EM-slutspelet.

Och nu finns det en rimlig chans att hitta en bra efterträdare inför höstens ännu viktigare VM-kval. Holland väntar redan i september.

Hamrén tillträdde den 4 november 2009 och man kan väl säga, att hans mest betydelsefulla insats för svensk fotboll var att få tillbaka Zlatan Ibrahimovic i landslaget efter hans "bojkott". Det var en hjälp till självhjälp. För vad hade han varit Ibrahimovic förutan? Jag tror också Zlatan är glad att han idag - tack vare Hamrén - kan ståta med alla sina landslagsrekord och en nationell karriär utan motstycke.

En förbundskaptens enda uppdrag är att ta sitt landslag till slutspelen. EM och VM. Allt hans arbete, hela hans insats bedöms utifrån detta stenhårda krav; avklarat kval ger överbetyg, missat kval underbetyg. Sedan spelar det ingen roll hur fotbollen sett ut, hur popularitetskurvan svängt eller hur mediarelationerna varit.

Annorlunda Europa i dag

Hamréns landslag tog sig till två EM-slutspel, 2012 och 2016.

Det skulle kunna uppfattas som ett godkänt betyg med tanke på ovan sagda. 

Men Europa ser annorlunda ut idag. För inte längre sedan än på 90-talet (Sveriges EM 1992 t ex) var det bara åtta lag som tog sig till slutspelet. Det var svårare då att ta sig till EM än till VM.

Numera är det nästan svårt att missa.

Sverige kom trea i sin kvalgrupp bakom Österrike och Ryssland, det blev ett play off mot Danmark och där var Zlatan den stora skillnaden, den avgörande faktorn.

Erik Hamréns stora lycka har varit den lyckade tillfälligheten att hans regenttid sammanfallit med den andra halvan av Ibrahimovics långa, internationella karriär (VM-debut redan 2002 i Japan). Utan denna extrema superstjärna, Sveriges genom tiderna störste fotbollspelare, hade Hamréns uppdrag varit omöjligt med en allt tunnare landslagstrupp.

Skillnad på spelare

Före Hamrén - under Tommy Söderbergs, Lars-Tommys och på slutet Lars Lagerbäcks tid - hade Sverige ett högklassigt landslag, många spelare var starka karaktärer med ledaregenskaper (Zlatan, Henke, Ljungberg, Mellberg m fl) men efterhand har fler och fler spelare flyttat från Sverige till för dåliga klubbar, inte varit tillräckligt bra för att ta ledande roller och med en Hamrén som inledningsvis famlade i blindo vid val av spelare och spelsystem och dessutom helt riktade blickarna utomlands och ignorerade Allsvenskan, så blev det svårt och motigt.

Erik Hamrén har ligaguld från både Norge och Danmark, tre svenska cupguld dessutom och är säkert en duktig klubbtränare.

Förbundskaptensrollen passade honom inte. Han har känts ansträngd och obekväm och ur bristen på tillräcklig självtillit och säkerhet har vuxit en taggighet och en irritation som skapat dåliga mediarelationer. Helt i onödan. 

Behövs en person med stjälvförtroende

Sverige måste ha en förbundskapten med självförtroende, en som inte börjar skruva på sig och blir nervös och stingslig så fort han får se en journalist, en som står pall för mediastormar och den kritik som nu kommer från en massa håll i det sociala medialandskap som numera är både grymmare och orättfärdigare i sina uttryckssätt än någonsin sportjournalister.

Blir det en overallman eller en kostymnisse som efterträder?

Jag ser att Svennis namn nämns. Men Herregud, kan vi inte glömma honom och inse att han också har karriären bakom sig. Tord Grip och dragspelet - framtiden?

Henke Larssons namn dyker alltid upp. Om viljan finns att förbättra det utåtriktade arbetet kan man väl knappast säga att Henke är som klippt och skuren. Någon mediacharmör har han aldrig varit.

Backe, nej, tyvärr

Håkan Ericson, U21-landslagets coach, Årets ledare i svensk idrott; ja, varför inte. Han vet väl bara själv om han pallar mentalt. Han har ju fått sina smällar genom åren och vet hur ont det gör att slå i väggen.

Jag hade spontant sagt Hasse Backe - nu som när Hamrén fick jobbet - om han varit ledig men han har ju gjort Finlands sak till sin.

Ja, och så har jag inte riktigt förstått varför den gamle, kloke mittbacken Patrik Andersson ännu inte hamnat i en tung ledarposition i svensk fotboll - Malmö FF eller landslaget. Jag skulle gärna se honom som manager för svenska landslaget - gärna i kombination med Jonas Thern.

Eller är det fortfarande bara GIH och tränarkurserna som räknas?