Den svenske förbundskaptenen Lars Lagerbäck (2000-2009) trotsar ofta alla beskrivningar av fotbollens logik. När han regerar må det sämsta laget vinna.

Eller spela oavgjort.

När Sverige spelade 1-1 mot Irland var det ett misslyckande.

När Island når 1-1 mot Portugal firas det som en triumf och öns alla heta källor börjar koka.

Där allting började

Jag var med när allting började. I Vigo i Spanien våren 1998.

Sverige hade misslyckats med att kvala in till VM i Frankrike det året. Den så hyllade Tommy Svensson (VM-brons 1994) fick avsluta som ledare för ett landslag på nedgång; det är ju ofta så också med de hyllade och framgångsrika förbundskaptenerna att det krävs ett riktigt misslyckande innan de byts ut. 

Ersättare blev den entusiastiske och verbalt ekvilibristiske Tommy Söderberg som tog över och han valde den skrivbordssluge taktikern och försvarsorganisatören Lars Lagerbäck vid sin sida. De kom med en stor pärm i handen. Fotbollens ABC-bok.

Träningarna i Vigo, det nya paret, senare döpt till Lars-Tommy, liknade ingenting annat vi sett. 

"En känner sä som en nybörjare."

Jag hade följt det svenska landslaget sedan VM-kvalet 1965 (förlust mot dåvarande Västtyskland och därmed inget spel i Englands-VM 1966) och det var samlingar med fullfjädrade utlandsproffs som skulle gnuggas lite lätt, göras på bra humör, läka efter hårda ligasäsonger och sättas samman till harmoniska och funktionella enheter. Möjligen övade man en och annan frisparksvariant.

I Vigo tvingades även rutinerade och till och med VM-bronsbehängda stjärnor börja om från ruta ett.

Söderberg och Lagerbäck lufsade omkring och flyttade handgripligen sina spelare som schackpjäser, ställde upp dem, instruerade och prövade matchmoment. Det såg ut som första lektionen för 6-åringar på fotbollsskolan.

Jag minns Klas Ingessons snedsmil, hans blick och hans huvudskakning när han stoppade in en snus stor som en skogsmus i ansiktet, vände sig mot mig (jodå, på den tiden fick man  komma in i landslagets omklädningsrum) och sade: "Åke, vad faen ä dä här? En känner sä som en nybörjare."

Det var så det var.

Inget dalt med stjärnor

Inget dalt med några stjärnor, här var det grunderna i svensk fotboll som skulle sättas, den som sade oss att sämsta laget mycket väl kunde vinna.

Det var inte enskild briljans och hyllade individer som skulle ge Sverige framgång; det var ett utstuderat lagarbete.

Inte bara spelarna utan många av oss som följde vårt svenska fotbollslandslag ställde oss frågande. Ifrågasatte, raljerade stundtals - jag svär mig absolut inte fri från en och annan krönika spetsad med misstro mot den nya ledningen - med det lite skolmässiga undervisandet av redan etablerade utlandsproffs.

När Lagerbäck avgick 2009 - också han efter ett bakslag, Sverige hade missat VM 2010 - lämnade han efter sig ett landslagsfacit utan motstycke. Han (och fram till 2004 Tommy Söderberg) tog Sverige till EM 2000, VM 2002, EM 2004, VM 2006, EM 2008.

Han vann visserligen bara fyra av de 18 matcher han anförde laget under de där slutspelen och det var väl mot det som kritiken ofta riktade sig; att han var den utstuderat skicklige kvalkaptenen tack vare sin grundsyn på vikten av ett starkt försvar, god organisation och hårt arbete som nyckeln till framgång. Spontanitet, fingertoppskänsla, modet att chansa för att vinna var inte hans uttryckssätt. 

Men det är så med förbundskaptener i ett litet fotbollsland som Sverige; deras huvuduppgift är att ta ut Sverige på de stora arenorna i de stora mästerskapen.

Det var det han gjorde.

Lagerbäck vågade

Därför att Lars Lagerbäck bl a vågade inse Sveriges begränsade resurser, spelarnas relativa otillräcklighet vid individuella, internationella jämförelser och för sitt mod att våga ställa elementära krav också på dem som tyckte sig vilja glassa runt i lite mera stjärnfyllda omgivningar utan lektionsboken i handen.

Han fick betalt för sin noggrannhet, sin filosofi, sitt mod.

Därför är han, nu inne på slutvarvet som Islands förbundskapten, den i särklass mest framgångsrike av alla de som innehaft posten. Fast han aldrig nådde Tommy Svenssons suveräna topp 1994.

Lagerbäck är bäst på att trotsa fotbollens logik med de sämre lagen. Jag tror inte att han skulle fungera i Tyskland, England, Spanien, Italien eller Frankrike. Hans framgång grundläggs i längre projekt (som kvalspelen), han är inte den man väljer för att vinna ett EM. Jag tror inte Sverige tagit brons i USA med Lagerbäck som bas.

Det är väl det som är den stora skillnaden på Lagerbäck och Erik Hamrén.

Löpare i stället för dribblare

Och det skall sägas; det fanns en betydligt skickligare serviceorganisation rent personellt för den stora stjärnan Ibrahimovic under Lagerbäcks tid.

Han valde hellre de offervilliga löparna än de snirkligare dribblarna. 

På den tiden sprang det svenska landslaget mest av alla.

Årets EM-statistik berättar hittills om ett svenskt landslag som springer minst av alla lag. 

Kan Hamrén ändra på det innan det är för sent kommer han att kunna sätta en liten blomma i västen innan han går av scenen men idag känns Islands möjligheter att gå vidare större än Sveriges.

Med mottot: må sämsta laget vinna!