Det är över. För Zlatan. För Hamrén. För Andreas Isaksson och Kim Källström. Och säkert för några till. Det blev en kysk, fransysk visit och sedan - adjö.

Värre än så är det inte.

Vad menade Hamrén egentigen?

Samma skuta, ny kapten och lite nytt i besättningen och resan går vidare.

EM-äventyret i Frankrike blev ungefär som jag väntat. Jag hade noll förväntningar.

Jag har aldrig riktigt lyckats grunna ut vad Erik Hamrén egentligen menar med sin fotboll. Jag har haft svårt att se mönstren. Ofta förvånats över spelarval och taktik. Ofta irriterats över att han sett så besvärad ut, krängande under västen och krånglande och kringlande i en torftig ordgröt.

Det har varit en luddig tid.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, sa min gamle historielärare.

Spelarna tveksamma

Flera spelare har intygat att det har varit svårt att ta till sig Hamréns instruktioner. Det har varit oklart i konturerna.

Sättet han angrep EM-starten mot Irland, valet av spelare, förstärkte oklarheten. Det var där, i inledningsmatchen, som skutan gick på grund. Sedan gjorde alla på planen allt för att den skulle flyta innan det ofrånkomliga inträffade mot Italien och Belgien.

Spelarna tog sig i alla fall samman och gav Hamrén en skaplig avskedspresent. En riktigt bra match mot ett lag, Belgien, som spelade precis så som lag gör som vet att ett oavgjort resultat räcker och att krafter måste sparas.

Försvarsspelet har varit det bästa under hela Hamréns epok. Andreas Granqvist gjordes sitt livs match. Albin Ekdahl har kanske aldrig varit bättre. Victor Nilsson Lindelöf har kommit för att stanna. Emil Forsberg har många år framför sig i landslaget. 

Spänd på Janne Andersson

Det finns en framtid för svensk fotboll. Många talangfulla spelare på väg in. Janne Andersson, med klar blick, fast handlag, bestämd och tydlig, med glimten i ögat; jag är mycket spänd på vad han skall åstadkomma.

Epoken Zlatan Ibrahimovic är över i det svenska landslaget.

Vi har aldrig sett någonting liknande. Får inte se inom överskådlig tid. Han är alldeles unik.

Jag har följt honom från den allra första allsvenska matchen (Halmstad) och den första landskampen mot Färöarna i Växjö. Storleken, kraften, tekniken, attityden, hållbarheten, elakheten, kreativiteten, målsinnet, egot. Aldrig har så tydligt så många egenskaper förenats i en enda kropp.

Det är därför det skrivs så mycket om att han nu är färdig med sitt uppdrag för nationen. Så lite om den ypperlige målvakten Andreas Isaksson och den kloke, sympatiske och ambitiöse mittfältaren Kim Källström. Två enastående landslagsveteraner som dock har haft sina övermän under åren och som alla andra skuggats av Den store.

Han blir oförglömlig

116 landskamper och 62 mål i landslaget. Viktiga mål, avgörande mål. Märkliga och alldeles fantastiska solonummer. Men ingen riktigt stor framgång. Och EM i hans hemland sedan fyra år, Frankrike, blev inte alls någon krona på verket.

Sanningen var att alla, Hamrén, spelarna och inte minst oräkneliga bisittare i det frustande TV-produktionerna har backat upp, haussat och spekulerat som om det var ett konkurrenskraftigt lag Sverige kom med till Frankrike. 

Det är en rätt usel landslagsgeneration som nu byter ledning. 

Det finns ett stort jobb att göra. Jag har heller inte sett att någon reflekterat över att Zlatans senaste succéår  med PSG i Frankrike kom i en liga med närmaste lag trettio poäng sämre. I Champions League räckte det inte alls.

Zlatans betydelse för svensk fotboll går inte att mäta. Hans blotta närvaro, hans medverkan, hans varumärke har lyst som en (delvis falsk) kvalitetsstämpel för svensk fotboll. Hans resultat är enastående, hans påverkan på alla obegripligt stor, hans lyskraft och PR-värde ofantligt.

Han är utan jämförelse, han blir oförglömlig.

Men fotbollen tar inte slut här. 

De stora träden kräver mycket syre. Zlatan har styrt och dikterat villkoren och kanske kan det gynna vissa att det blir en annan luft nu. Och vem vet om han inte slutat nu; Janne Andersson hade kanske inte tagit ut honom. Han är trots allt snart 35. Och det nya måste byggas nu.

President Lagerbäck

Det är inte skönhetsandarna han väcker, Lasse Lagerbäck, med sin fotboll. Det är inte sublim konst när Island spelar. Det är kargt, det är vikingablod, det är valkiga fiskarhänder, det är ett litet folk som håller ihop i blåsten och lågtrycken och ger sig faen på, att det går att överleva på en ensam ö långt ifrån den europeiska kontinenten.

Det är presidentval på Island i veckan och alla tycks vara övertygade om att om Lagerbäck, eller Lassur Lagarbacksson, som han väl skulle heta, ställde upp så skulle han vinna. Men han hinner inte. Han har inte tid med valkampanjer. 

Han måste fortsätta sköta om sitt landslag därnere i Frankrike och göra allt för att övertyga sina spelare om att också det omöjliga är möjligt; match mot England i åttondelen, Lagerbäck mot en sina förebilder som tränare, Roy Hodgson. Han som gjorde gjorde svensk succé med en ny fotbollsmodell som han och Bob Hougton introducerade på 70-talet. 

Det är resterna av den som Lagerbäck återanvänder. I Sverige och nu med Island.

Hans facit är imponerande. Hans förmåga att få spelare att tro på det omöjliga, hans organisation, hans knep att utnyttja vars och ens relativt begränsade kunskaper blir till slut en kompott som smakar bra mycket bättre än valspäckssnacks och fårskalle. Österrike noterades för 63 procents bollinnehav och vann avsluten med 23 mot 9. Men, som jag skrivit förut; statistik är en sak, verkligheten en annan.

Sverige har slocknat men på Island ångar det ur källorna och vem vet om inte Eyjafjallajökull börjar koka när som helst.

- - -

PS.Visste ni förresten att fotboll heter knattspurnaleik på isländska. DS