Hela idrottsrörelsens attraktionskraft, status, bredd och internationella spridning finner sin förklaring i det kraftfält som de Olympiska Spelen efter en trevande inledning skapade omkring sig.

Internationaliseringen, kommersialiseringen, politiseringen, medicineringen, televiseringen; de Olympiska Spelen har tvingat fram både det goda och det onda. Dess kraft och styrka är oomtvistad, dess uthållighet imponerande.

Överlevt två världskrig

Mycket har sagts och skrivits om det "Rotarysällskap" som utan att vara demokratiskt sammanflätat med den internationella idrottsrörelsen styrt den olympiska idrotten. 

Mutor och korruption tvingade så småningom IOK att förändra sin spelregler och diskvalificera några av sina egna. Den olympiska kommittén är betydligt bättre och kunnigare än sitt rykte. Det den åstadkommit är enastående.

Internationella Olympiska Kommitté (IOK) har överlevt två världskrig, initierat samtal över "omöjliga" politiska avgrunder, uppmuntrat och inspirerat idrotten över hela världen, gett stöd och hjälp åt ut-länder och hårt drabbade krigszoner.

Inget pris väger tyngre än en olympisk guldmedalj. 

Pengar redan då

De Olympiska Spelen har, som bekant, en antik förlaga. I över tusen år pågick dessa olympiska spel innan den kristne kejsaren Theodosius den Store år 393 förbjöd dem. Skälet var att begeistringen över idrottsprestationerna ansågs dra uppmärksamheten från det som var viktigare i samhället. Kritiken hade vuxit sig stark mot idrottens centrala ställning i det antika Greklands offentliga liv.

Av stor betydelse för de antika spelens död hade också - och det är nästan komiskt - de mer eller mindre professionella gillen som hade börjat resa runt och ställa krav på ersättningar; fri mat, gårdar, hästar och andra naturaförmåner. Redan då alltså.

Idrottsmännen hade blivit professionella redan under antiken. Upphöjda, prisade, belönade, besjungna. Sångare och diktare hyllade dem. Att skriva ode till en olympisk vinnare var också ett lukrativt yrke.

1896 återuppstod de olympiska tävlingarna. Vart fjärde år sedan dess (vartannat sedan 1992) - med undantag för uppehållen under de två världskrigen - har OS satts ut som milstolpar och minnesmärken i idrottshistorien. Det är den resan som nått ett nytt delmål i Rio, 120 år senare.

Politiserade mot kommersialiserade

Det är de Olympiska Spelen som skapat de oförglömliga händelserna och de stora namnen. Idrotten har revolutionerats, träningsmetoder förbättrats, de förbjudna vägarna uppfunnits tack vare och på grund av OS. 

Den politiserade idrotten i öst, den kommersialiserade i väst skapade idrottens egen stormaktsbalans och kalla krig. Idag är den olympiska rörelsen - över 200 länder - större och starkare än någonsin.

Dock fortfarande med stora problem. Inte minst när det gäller kontrollen över de krafter som sätts i verket när man tilldelar en stad olympiskt spel.

Fusket, korruptionen och de skenande kostnaderna har man ännu inte full kontroll över. Pengar hamnar i fel fickor, skrupelfria maktmän tar de pengar som borde fått komma allmänheten till del. 

I Rio är det inte alla i favelorna som jublar över de olympiska spelen medan barnen gråter efter mat, plåttaken läcker och arbetslösheten är utom all kontroll.

Mycket har uppfunnits under de olympiska spelens 120-åriga historia. Mycket går igen. Segersångerna, idolkulten, belöningarna, drogerna, nationalsymbolerna; ingenting av det till synes moderna och nya är någonting annat än repriser på ett gammalt koncept. Det fanns med redan från starten i Aten 1896. 

Här finns verkligen fog för det gamla talesättet: "Redan de gamla grekerna…"

Fritt fram för alla

Ekonomin t ex. När spelens skapare Pierre de Coubertin försökte övertyga beslutsfattarna i Aten om, att han ville förlägga de första moderna olympiska spelen där, möttes han av totalt kallsinne. Anledningen: då som nu en grekisk regering som ojade sig över en ekonomi i upplösning. "För dyrt för ett land i bankrutt", lät statsministern Charilos Trikoupis meddela. Det låter som idag.

Kungafamiljen ryckte ut till undsättning och kronprinsen Konstantin (farfar till nuvarande exilkungen Konstantin) tog med sig de Coubertin till Alexandria och presenterade honom för den stenrike affärsmannen och välgöraren Georgios Averof.

Där knöt idrottsrörelsen och näringslivet de första kärleksbanden, Averof  satsade 920 000 drachmer och bekostade en rad arenor, inte minst restaureringen av den antika stadion som med sin stiliserade skönhet ännu går att bevittna i centrala Aten. Och Averof står staty utanför entrén. Sponsorerna tog de bästa platserna redan då.

Alltsedan Dream Team inbjöds till spelen i Barcelona 1992 är det fritt fram för alla. Tennisen följde, i år kommer golfspelarna för första gången. Innan denna tydligt markerade kapitalisering passerade decennier av otidsenlig och falsk kamp för amatöridealet. 

Politikernas lekhage

Men tidernas förste store idrottshjälte, maratonsegraren i Aten 1896, greken Spiridon Louis, var minsann ingen amatör. Under senare IOK-presidenters ledning hade han obönhörligen diskats. Han fick häst och vagn av kungen - han ville nämligen inte springa mera i jobbet - han fick fri mat resten av livet, handgjorda skor så länge han levde, greker i förskingringen samlade ihop till ett helt fält för honom att odla, pengar och presenter östes över honom. 

T o m en kvinna kom fram och erbjöd sig som gåva. Om det var ett pris av bestående värde eller blott ett vandringspokal förtäljer inte historien. Möjligen var det världens första groupie.

Som sagt; redan de gamla grekerna.

Nu startar OS i Rio i ett land i ekonomisk kris som politiker vill visa upp för världen hellre än att se om sin egen befolkning. Ett dilemma för IOK att beakta inför framtida kandidaturer. 

Korruption, förfalskade dokument, svågerpolitik och fusk omgärdar all bebyggelse av arenor och infrastruktur inför spelen. OS har blivit för mycket av politikers och entreprenörers lekhage, för lite ett behövligt lyft för allmänheten. Ännu en verklighet att beakta för IOK.

Spelen i Rio skuggas av zikavirus, terrorhot, hygieniska brister, sjukhus som går på knäna och klagoropen är många från dem som engagerats för att putsa upp staden inför världens ögon men knappt får ett öre betalt för besväret.

Den olympiska medaljen är den mest åtrådda för alla utom möjligen tennis- och golfspelare. Men den glänser inte lika vackert på baksidan.

"I Rio är det inte alla i favelorna som jublar över de olympiska spelen medan barnen gråter efter mat, plåttaken läcker och arbetslösheten är utom all kontroll", skriver Åke Stolt. Foto: Niclas Ejderhov