Länge var det byggherren Percy Nilsson och hans fräckhet och entreprenörsegenskaper som identifierade den kaxiga, omstöpta staden Malmö. 

Hur han byggde upp ett ishockeylag som blev Sverige bästa, hur han med överlägsen finansiering uppförde Sveriges finaste hockeypalats (och nöjesarena), hur han skapade den stadsdel (Hyllie) som nu växer upp i Malmö runt en tågstation och Nordens största varuhus.

Men traditionen, hållfastheten, den bärande balken i det som är Malmö - Sveriges mest spännande och snabbast utvecklade stad de senaste tjugofem åren - heter Malmö FF.

Uppvaknandet efter chocken

Här finns gulderor från 40-talet och 70-talet och rusar vi in i 2000-talet talar statistiken sitt tydliga språk; det är MFF som bär genom generationer och håller ännu. Kanske bättre nu än någonsin. Guld 2004, 2010, 2013, 2014, 2016.

Jag har bott i Malmö sedan 1989. Trodde nog att jag skulle få skriva guldreportage lite oftare än det blev. Det dröjde till 2004. Däremellan hann ”vi” också med ett förnedrande år i Superettan. 

Men det var kanske då som MFF:s storhet märktes allra mest. För när laget åkte ur 1999 för att spela i andra divisionen år 2000, var det som att dra bort respiratorn, stänga ner ett kraftverk; alla kände sig försmådda, bestulna, lite mindre värda. 

Luften blev svårare att andas. Det gick att ta på känslorna i den här staden då. 

Men nu krävs åtgärder

Det var inte bara en klubb som hade förlorat, svikit, tappat färgen, stängts ute från finrummet; det var som att någon hade sagt: vi stänger Stadsteatern, vi kommer inte spela en enda musikal, inte en opera, inte en dramatisk pjäs på minst ett år - och för att djävlas stänger vi Konserthuset också. Och river den nybyggda bron. Det var ett Malmö i chock. En självklar institution hade rasat ihop. Alla kände sig vilse.

Ja, ungefär så.

Fortfarande känns det obegripligt att det kunde hända, nu känns det som att det omöjligt kan ske igen.

Malmö FF är Sveriges största fotbollsklubb genom tiderna. Leder maratontabellen och toppar mästerskapsligan med 19 vunna guld (22 allsvenska segrar inkluderar tre förlorade slutspel), har kvalificerat sig till Champions Leagues slutspel två år i följd och får en ny chans nästa sommar.

Då krävs ett bättre lag än det som vunnit Allsvenskan 2016 trots svajigt spel. 

En prestation, men ingen bragd

Det är en stark prestation men ingen bragd av Malmö FF att vinna allsvenskt guld 2016 trots problem med skador på slutet. 

Laget ställde till det för sig med försäljningen av skyttekungen Örn Kjartansson , genom att dra på sig mest varningar i hela Allsvenskan (precis som fjol; ett disciplinproblem inbyggt här) men det är självförvållat. 

Skadorna balanserades av att många menat att klubben har den bästa truppen i Allsvenskan. Jag är inte lika säker på det. I varje fall inte på anfallssidan, backar vimlar det av. I varje fall är många av spelarna uppenbarligen inte tillräckligt bra i tränarens ögon.

Inget lag kan som MFF - i förhållande till kvalitet - gå ner sig djupt i prestationer och arbetsinsats. Men inget lag kan heller poppa upp och visa högsta kvalitet som Malmö. MFF har vunnit matcherna mot de bästa. Det avgjorde. Och så hjälpen från Elfsborg och Göteborg som båda kvicknade till på slutet. 

Hoppas MFF-arna, för sin egen skull, vinner Allsvenskan med minst tre poäng. Så att den där  3-0-segern med tre poäng i den avbrutna matchen mot Göteborg blir betydelselös. Vem vill ha en skrivbordstriumf?

En halv miljard för att användas

MFF har fotbolls-Sveriges överlägset bästa ekonomi. Enda rimliga sättet att imponera med sin solvens är att göra det sportsligt - t ex genom att vinna Allsvenskan. 

Varför skall MFF äga en halv miljard om det inte innebär en sportslig förtur.

MFF har skaffat sig resurserna att vinna Allsvenskan med jämna mellanrum under överskådlig tid. Men också pengar måste hanteras väl och fingertopparna leta med känslighet i den djungel av agenterbjudanden som står till buds på spelarmarknaden.

Klubben med de överlägsna resurserna måste titta längre bort, sikta högre upp än att bara vinna Allsvenskan. Visa musklerna räcker inte. Nu skall de användas.

Årets lag duger inte

Det klubben gjorde fram till Champions League-deltagandet 2014, 2015, var mera imponerande än det som skett därefter.

Guldet 2016 odiskutabelt utan riktigt toppspel. Ett litet underbetyg till årets allsvenska. Tveksam coachning ibland. Och bästa spelet på Swedbank Stadion i år svarade Östersund för. Har något svenskt lag någonsin åkt på en sådan snyting på tröskeln till skattkammaren?

Likväl; guldet är Malmös, det är en förening som imponerat på både topp och djup och bredd alltsedan restaureringen efter det förnedrande året i Superettan för 16 år sedan. 

Champions League väntar. Årets guldlag duger inte. 

2014 spelade MFF i Champions League och förlorade med 0-2 hemma mot Atletico Madrid i den kanske bästa match jag sett ett MFF-lag spela. Då fanns spelare i laget som Robin Olsen, Filip Helander, Erik Johansson, Markus Halsti, Guillermo Molins, Simon Thern, Emil Forsberg, Magnus Eriksson, Isaac Kiese-Thelin.  Och en Marcus Rosenberg ”två år” bättre än nu. 

Karaktärsspelarna var avgjort flera. Truppen avsevärt bättre än dagens. 

Här måste sportchefen Daniel Andersson få lite utvidgade ekonomiska ramar för att agera - och hålla emot när utlandsklubbar börja dra i talangerna.

Årets lag har den största talang jag sett i Malmö sedan en viss Z:s dagar (inga jämförelser på något sätt); Mattias Svanberg, 17 år, inte komplett i aktionen, långt ifrån färdig men med ett komplett register och ett attackmod som jag ofta saknar i svensk fotboll. Han och AIK:s Alexander Isak - vilken otroligt spännande framtid för svensk fotboll.