En vital del av en idrottsorganisations, t ex ett specialidrottsförbunds, arbete är att öka affärsutvecklingen. Dvs förbättra och skärpa försäljningen. 

En viktig del är då att identifiera och slå vakt om rättigheter och möjligheter. Avgörande är att behålla kontrollen över sina produkter.  

Då på reträtt

Under de senaste veckorna har vi kunnat följa den infekterade situationen inom svensk simning, där två i landslaget, Michelle Coleman och Jennie Johansson, på olika sätt har valt att gå emot förbundets sponsorer. 

Hela bilden kring konflikten är för utomstående betraktare inte helt klar, men de båda har bland annat retuscherat en sponsors logotyp på bilder som har lagts upp i sociala medier. 

När förbundet uppmärksammade simmerskornas upprepade brott mot förbundets regelverk blev de inte heller uttagna till kortbane-VM i Kanada. 

Först då valde de båda att slå till reträtt via en gemensam vandring till Canossa.

Allt vanligare

Ett närliggande exempel på samma typ av situation kan vi följa i Norge, där alpinstjärnan Henrik Kristofersen valde att gå sin egen väg och uttalade en vilja att teckna egna sponsorer. Han har hamnat i konflikt med sitt förbund som har förbjudit honom att agera på egen hand. Kristofersens svar blev att bojkotta tävlingar och dessutom stämma sitt förbund. Fortsättning följer, alltså.

De här exemplen är inte unika utan liknande konfliktsituationer finns att hitta på fler håll. Det blir vanligare framöver och ett allt större problem för förbunden. 

Konkurrensen om samarbetspartners blir allt hårdare, dels mellan olika idrotter, men även för idrotten gentemot andra företeelser inom underhållningsindustrin. Att konkurrensen dessutom hårdnar inom en och samma idrott gör inte livet enklare för den som jagar resurser för att bedriva och utveckla sin verksamhet. 

Och har förbundet inte full kontroll över sina produkter lär detta synas i resultaträkningen tämligen omgående. Starka individer kan förvandlas från tillgång till belastning som innebär stora negativa konsekvenser.

Petas ur landslaget

Det är inte bara förbunden som måste fundera på vad olika beslut kan leda fram till. De individer som likt Kristofersen vill gå sin egen väg löper i vissa fall en stor risk. De är beroende av sitt sammanhang för att kunna genomföra en kommersialisering på individuell basis. 

Om egna avtal gör att en idrottare blir mer anonym, kanske inte får ingå i landslaget eller till och med blir avstängd eroderas den enskildes attraktivitet och kommersiella potential betänkligt.

Frågan är hur hårt ett förbund ska gå fram när aktiva väljer att skriva sina egna regler eller att bygga en individuell verksamhet. Hur ser konsekvensanalysen ut på kort respektive lång sikt? Vad är bäst för sporten å ena sidan samt för förbundets verksamhet och utveckling å andra sidan? 

Ska man vara benhårt principfast och proklamera att om man önskar representera sitt land i landslagssammanhang gäller 100 procent och inget annat? Eller finns det utrymme för en gyllene medelväg där man hittar ett förhållningssätt som alla parter inte bara kan acceptera, utan förhoppningsvis även vinner på? 

Jo du, sponsor, nu är det...

Det är inga lätta frågor att svara på, men de kräver likafullt svar. Problemet sätter tydligt ljuset på hur viktigt försäljningsarbetet är i t ex landslagssammanhang, det vill säga hur ett förbund bygger relationen till de aktiva. Optimalt vore givetvis om man kan förhindra att liknande situationer uppstår. Historien straffar den som kommer för sent.

Som i det norska exemplet, det blir en pedagogisk utmaning att förklara för en potentiell (eller befintlig) samarbetspartner hur produkten landslaget egentligen ser ut. ”Jodå, du samarbetar med hela landslaget, fast du har inte tillgång till åkare X, Y och Z. Dessa har egna samarbetspartners som de är lojala mot, inte minst i kraft av gällande avtal. I och för sig ryms bland dessa en konkurrent till dig, men den kommer inte att synas där du är med...” 

Förhandlingsläget är svårt för att inte säga uruselt. Produkten är urvattnad, alternativt tömd på en del attraktivt innehåll, och värdet devalveras i köparens ögon. Allt påverkar prislappen negativt. 

I värsta fall...

I värsta fall är vägen framåt stängd; en idrottsutövare med uttalad stjärnstatus med tillhörande lyskraft kan blockera en hel bransch med sitt personliga avtal. 

I den bästa av världar finnas det en möjlighet förbundet och samarbetspartnern att bygga ut samarbetet, vilket skulle innebära att det i nästa steg omfattar hela landslaget istället för bara en individ. Åter, i den bästa av världar... 

Men i ett negativt scenario kan det lika gärna innebära att en befintlig samarbetspartner ber att tacka för sig, eller att en potentiell samarbetspartner bestämmer sig för att avstå.