Allan Kuhn var den rätte tränaren för Malmö FF när han anställdes. Det flesta tränare presenteras så... Det här är tränaren vi sökt, han passar in och delar vår filosofi om hur fotboll skall spelas.

Ett år senare är det bara att konstatera; rätt man var fel man - men han vann.

Noggrann yrkesman

Magnus Pehrsson vet vad som gäller.

Nu har han en smekvinter att se fram emot, sedan kommer verkligheten att slå ut i full blom i Pildammsparken med omnejd.

Min första reaktion på nyheten om att Pehrsson, 40, blir MFF:s nye tränare var: Jaha!

Instinktivt kändes det inte som rätt man, inte den där tränaren med utstrålning och självsäkerhet (nej, jag vet, alla kan inte vara som Janne Andersson) men jag vet ju samtidigt att han är en noggrann yrkesman med klara strukturer och genomtänkta spelmodeller och det var ju precis det som Malmö FF saknade i år.

Och vann Allsvenskan.

VIll ha ett organiserat spel

Kanske visar det ändå potentialen i den klubben, att spelarna på egen hand - nåja, det finns ju andretränare och målvaktstränare och en hel del annan visdom i ledarstaben att luta sig emot om tränaren sviktar - kunde fixa det där guldet trots en tränare som var precis den klubben ville ha när man uppenbarligen letade verktyg i fel låda.

Magnus Pehrsson är inte tyngd av meriter direkt.

Visst, han tränade Åtvidaberg ett år när klubben skulle vara en landsbygdsfilial till Djurgården - han var inte alltför populär där, vill jag minnas - han tog upp Sirius i Superettan, han var ett år i Gais och värvade i varje fall en massa spelare, han tog ett år i danska Ålborg och så fungerade han (hur vet jag egentligen inte) som tränare och manager för Djurgården 2011-2013. Inga stora framgångar, inga titlar, inga uppmärksammade bravader.

Jag tror helt enkelt att MFF vill strama upp sin verksamhet; få ett organiserat spel att utgå ifrån, en plan att hålla sig till när det blir dags för kvalet till Champions League och lägga ramarna för en skapande och friare fotboll. 

Han får starta i ovisshet

De senaste åren har Pehrsson varit förbundskapten för Estland. Det är naturligtvis ett mission impossible som är svårt att utvärdera. I det pågående VM-kvalet har det blivit seger 4-1 mot Gibraltar, stryk med 2-0 mot Grekland och så den riktiga stjärnsmällen mot Belgien som vann med 8-1.

Så någon ”Lagerbäck” har han inte gjort, fast det väl borde finnas lika goda (små) möjligheter med Estland som Island.

Han får nog finna sig i att starta i MFF som ett frågetecken. Ingen behöver tvivla på hans seriositet och ambitioner. Kanske är det klokt av MFF att inte satsa på en alltför färgstark, dominerande ledare som tror sig kunna erövra Europa.

Tillbaka till grunderna kan räcka en bit. Kaxighet är ingenting MFF behöver köpa in. Det finns i hela klubbens blodomlopp så det räcker och blir över. Kombinationen kanske kan bli perfekt.

Det har länge spekulerats i sportchefen Daniel Anderssons framtida roll. Anställningen av Jens Fjellström i ledarstaben öppnade för spekulationerna om Daniel som ny tränare, Fjällström som sportchef, men nu vet vi alltså.

Åtminstone född i Malmö

Om Fjällström nu kommer att vara kvar i sin roll - vilken den nu är, jag har inte riktigt lyckats lista ut det; han sitter på läktaren under matcherna och är aktiv på en dator - som en parhäst hos tränaren är det alltså två f d expertkommentatorer på sportkanalerna Viasat och C More som tar över ledarskapet i Malmö FF.

Kan inte påstå att Pehrsson varit lika dominerande och framgångsrik som Fjällström i det sammanhanget. Han har stått i skuggan av Lagerbäck och Niva och Ola Andersson bl a och har inte visat något sprakande temperament.

Sedan återstår det ju att se hur Stockholm vs Malmö kommer att fungera. Två stockholmare har tidigare försökt utan att lyckas något vidare; Mikael Andersson (Hammarby) och Sören Åkeby (Djurgården).

Men Magnus Pehrson är född i Malmö. Så han har kanske en annan uppsättning blodkroppar.

En sak vet han; även om han tar guld hösten 2017 så sitter han inte säker.

Väntat och oväntat

Den allsvenska tränarkarusellen går på högvarv och den ene efter den andra virvlar iväg med slänggungan.

Att Henke Larsson lämnar HIF är på oväntat - och väntat.

HIF är hans lag, där utvecklade han sin talang till att bli en av Sveriges främsta fotbollspelare genom tiderna, där finns hans hjärta, vilket han tydligt visat efter den aktiva karriären och nu genom att avstå sin lön.

Men HIF har varit ett klubb i förfall ett bra tag, en nedmontering som inte ens Henkes stora fotbollskunnande förmådde stoppa.

Det har inte funnits varken pengar, spelare eller styrelsekapacitet på samma nivå som Henkes fotbollskunnande.

Henke passar i annan miljö

Därmed inte sagt att Henke är oskyldig till HIF:s degradering. Jag tror att Henke är en bättre tränare för ett stjärnlag än en räddare i nöden för ett lag i svåra omständigheter.

Det är också känt att finansiärer inte varit nöjda med hans buttra attityd och brist på karisma. Hans korthuggna, mulna, för att inte säga närmast föraktfulla attityd mot intervjuare har retat både sponsorer och styrelsefolk.

Nu sägs att det är en gemensam överenskommelse att Henke slutar. Det må vara så. Det kanske behövs en total förändring.

Minns att åtskilliga klubbar har råkat lika illa ut som HIF. När Malmö FF ramlade ur Allsvenskan 1999 gjorde dåvarande ordförande Bengt Madsen och sportchefen Hasse Borg ett jättejobb med att restaurera klubben, förändra attityd och strukturer. Det blev bara ett år i Superettan, 2000, och guld redan 2004. Och nu är MFF Sveriges dominerande klubb.

Så det finns hopp också för HIF.