Men den som drar likhetstecken mellan starka finanser och sportslig framgång gör inte alltid rätt.

Östersund slår ut starka Galatasaray från Istanbul, Malmö FF och IFK Norrköping, våra senaste svenska mästarlag, dansar ur sina europeiska turneringar mot lag från Litauen och Makedonien, längst ner i den europeiska fotbollens näringskedja.

Ett svidande bakslag - kanske allra främst för Malmö FF.

Ärlig bekännelse

Klubben leder Allsvenskan klart utan att imponera men förmår inte kliva ett enda litet steg upp på den europeiska stegen och vi kan knappast se det på annat sätt än att Allsvenskan, som vi ändå tycker så mycket om och har så trevligt med, måste ges underbetyg.

I en artikel i Sydsvenskan gick Daniel Andersson, sportchefen, ut och tog på sig skulden för fiaskot i Champions League-kvalet, erkände att han överskattat spelartruppen. En ärlig bekännelse och ett snyggt sätt att ställa sig längst fram också i motgång och ge tränaren skydd. Daniel är en god man, ympad med ljusblått blod sedan barnsben, han var just den typen av karaktärspelare som MFF saknar just nu. Han har hyllats för sina kloka rekryteringar men årets trupp är överskattad. Inte bara av honom. Jag hör ofta i medierna hyllningar till MFF:s överlägset starkaste trupp men det de ser på papperet ser inte jag i verkligheten.

Många karaktärsspelare

När MFF nådde in i Champions Leagues gruppspel fanns karaktärsspelare som Markus Halsti, Erik Johansson, Pontus Jansson, Magnus Eriksson, Emil Forsberg och hemvändaren Markus Rosenberg var på en betydligt högre nivå.

Det verkar som om ingen förstått att Markus Rosenberg är på väg ut i den skoningslösa överårigheten. Pawel Cibicki har inte lyckats omsätta fortbildningen i grundskolan i Jönköping till succé på den högre nivån. Alex Jeremejeff håller inte allsvensk toppnivå och norrmännen Berget och Magnus Wolf Eikrem mådde uppenbarligen bättre under norsk ledning (Åge Hareide). 

Supertalangen Mattias Svanberg var rosen som skulle blomma i år men har inte fått näring och vatten tillräckligt för att göra det. En tränarmiss?

Oscar Lewicki  är truppens bäste innerback men får springa omkring på mittfältet och skyffla bollar i sidled istället för att hota motståndarnas försvarslinjer. De är ofta kompakta när MFF står på andra sidan.

Inte tränarnas fel

Magnus Pehrsson misslyckades med det internationella uppdrag han fick. Skulle MFF missa det allsvenska guldet (eller kanske t o m vinna det; klubben har en förmåga att skicka iväg sina guldtränare) så tror jag inte han är kvar nästa år.

Hittills har fyra tränare fått sparken under pågående seriespel, ännu ett tecken på att klimatet har hårdnat också i vår svenska lekhage. Janne Jönsson i Halmstad, Per Olsson, Eskilstuna, Peter Swärdh, Kalmar och nu senast Jörgen Lennartsson i det turbulenta Göteborg. De tre första klubbarna ligger i riskzonen för nedflyttning, Göteborg klarar sig säkert, med eller utan tränarbyte, men inte mycket mera med det relativt torftiga spelarmaterial klubben har. Tror inte ens det hjälper att ta ner ikonen Torbjörn Nilsson från väggen och skicka ut honom på träningsplanen igen. Jag tror inte tjänarskiftet kommer att betyda särkilt mycket för någon av de nämnda. Problemen är oftast ett annat. Otillräckliga spelare.

Ingen Sago-Potter

Vem sitter säkrast? Graham Potter förstås. Östersund har stabiliserat sig som allsvenskt topplag, blivit svenska cupmästare och slagit stora Galatasaray (Istanbul) ur Europa League. Klubben med Daniel Kindberg i spetsen är tuff nog att våga säga nej till 20 miljoner för att behålla Saman Ghoddos. 

När vi först hörde talas om Östersunds planer på att inom inte allt för avlägsen tid vinna allsvenskan var vi nog många som betraktade det som ett fantasilöfte värdigt presidenten i Republiken Jämland, Ewert Ljusberg. Nu tror jag fullt och fast att man i Malmö, Norrköping, Solna, Stockholm och Borås vilket år som helst kan tvingas böja sig i vördnad inför det kanske mest spännande, seriösa och annorlunda projekt vi set i svensk fotboll och gratulera Östersund som Norrlands första mästarlag i fotboll.

Jag förälskade mig i Östersund efter att ha sett dem en halvlek mot Hammarby fjol, kärleken växer sig bara starkare och starkare och den här Potter är sannerligen ingen sagofigur. Tror inte ens J.K. Rowling hade kunnat uppfinna honom. Han är så verklig, så cool som någon kan vara. Och verkligheten överträffar alltid dikten.