Gruppsegern - vilket förstås varit en sensation - tappades bort nere i Bulgarien.

Nu blir det playoff i november och det kan gå lika illa som sist; mallgrodan Ronaldo kommer hit med sitt Portugal och öppnar alla portar på vid gavel.

Men det är ändå något som gör att man vill tro att det här skall gå bra.

Det man kan hoppas är att Sverige vinner mot Nederländerna i Amsterdam och förbättrar sin Fifa-ranking inför lottningen.

Sätter standarden

Och så är det ju något med den här genuine fotbollsarbetaren Janne Andersson som gör att Sveriges möjligheter förbättrats så påtagligt i det internationella umgänget.

Hans förmåga att få spelarna att tro på det han säger, de klara, enkla direktiven, hans rediga raka språk, hans noggrannhet och ordningssinne. Barn gör inte som man säger, de gör som man gör. Det är likadant med landslagsspelare i fotboll.

Kaptenen sätter standarden genom sitt sätt att vara, genom sin röst, sitt sätt att förklara och sin tydliga arbetslinje.

Vi som följt svensk fotboll i internationell miljö ett antal decennier - i mitt fall alltsedan Lennart Nyman var den förste förbundskaptenen på 60-talet - ser ju tydligt hur ledare påverkar sina medarbetare. Kanske mest påtagligt när Tommy Svensson tog över efter Olle Nordin eller som nu senast när Janne Andersson ersatte Erik Hamrén.

Det var som sagt Luxemburg Sverige mötte men det var ändå påtagligt att de taktiska dragen gick ut på att hota till sig ett mål tidigt, slå hål på en dröm och sedan visa hur bister verkligheten kan vara. Ett spel som gick hem.

Desperat om Zlatan

Jag är glad att Janne Andersson inte lyssnar på tongångarna från dem som fortfarande tjatar om Zlatans återkomst i landslaget.

Likaväl som vi utan darr på stämman slår fast att Zlatan Ibrahimovic är den främste fotbollspelare Sverige haft - låt vara utan internationella mästerskapsframgångar i vare sig klubb- eller landslag - så måste vi våga säga att det svenska landslaget är bättre nu. Det svenska landslaget behöver inte Zlatan Ibrahimovic längre. Skulle inte bli bättre med honom. Inte idag.

Följer man kvällstidningarna på nätet går det inte en dag utan en Zlatan-rubrik. Inte en enda dag. Han har inte spelat fotboll på ett halvår efter skadan han ådrog sig i 93:e minuten mot Anderlecht i Europa League i april men varje dag en rubrik. Om egentligen ingenting alls. Och landslagsspelare som utfrågas om de tycker att han skall tillbaka till landslaget eller kanske få Guldbollen för 53:e gången.

Det är patetiskt, det är som om de med alla desperata medel försöker hålla en sinande guldkalv under armarna, i rädslan för att helt gå under utan honom.

Befordrade statister

Sluta med tjatet. Och vad Guldbollen beträffar vore det väl genant, fantasilöst och direkt felaktigt att ge Zlatan den igen. Jag tyckte det var en gång för mycket redan fjol när man gott kunnat belöna till exempel målvakten Andreas Isaksson för en fantastisk landslagskarriär.

Sveriges spel i den här VM-kvalgruppen - mot så starka lag som Frankrike och Nederländerna och sådana osäkrade minor som Bulgarien och Vitryssland - har visat hur det blir när ett antal statister runt en enda lysande stjärna befordras och tilldelas riktiga roller i pjäsen.

Janne Anderssons landslag är mycket bättre än Hamréns, byggt på en svensk hantverkskultur att tryggt luta sig emot.

Men vi får hoppas på lite tur i lottningen. Inte Portugal och Ronaldo, inte nu igen. Därmed inte sagt att det blir lätt mot vare sig Nordirland, Wales, Irland, Danmark, Italien, Kroatien, Ukraina eller vem som nu kommer att lottas fram den 17 oktober.

Om det varit under förra regimen hade jag sagt; vi har inte en janne.

Men nu har vi en.

Janne.