Så sagolikt ändå. Som han har drömt sedan han var liten. Tänkt varenda dag när han stigit upp i ottan, att det hade varit bra kul att få avsluta karriären med ett guld.

Och så blev det så. Ibland har sagorna lyckliga slut.

Hade nog trott att Frida Hansdotter, med sin lite tuffare attityd, en dag skulle lyckas men hade lite onda aningar vad gällde Myhrer, att han kanske var lite för mjuk och snäll.

Och så kunde de, båda två, i sina sista OS-starter ta hem guldet.

En makalös succé.

Långa karriärer

Det är ju inte sensationellt, som Hanna Öbergs i skidskytte (ett nytt bragdlopp i stafetten; se längre ner) men heller inte lika väntat tänkbart som Charlotte Kallas och Stina Nilssons.

Myhrer har sannerligen jobbat för det. 35 år fyllda. Respektabel ålder även om idrottskarriärerna tack vare bättre träning och godare försörjningsmöjligheter numera kan sträckas ut till uppemot 40-strecket.

Han debuterade i världscupen för fjorton år sedan och gör i PyeongChang sitt fjärde OS. Så rutin fanns i massor. Om det nu är bra. Inget skall ju gå på rutin, sägs det, och det var nog inte så heller. Den gode André sporrades av Hansdotters bragd och insåg däruppe i starthuset, att det var hans sista chans.

Han hade en fjärdeplats i OS-debuten i Turin 2006, tog bronset i Vancouver 2010, låg tvåa efter första åket men körde ur i Sotji. Så han hade byggt för den stora triumfen. Varit och tassat i markerna där guld vaskas.

Ingen dans på rosor

Karriären har inte varit någon dans på rosor för svensken som, i likhet med många andra, fått känna på hur ett fartfyllt liv, studsande på ett hårt underlag, sliter även på den starkaste kropp. Ryggen har spökat. Han har fått kämpa och lära sig leva med onda dagar och leta vägar för att lotsa kroppen framåt så smärtfritt som möjligt.

Det var en makalös bragd han gjorde Myhrer - han tog en sista chansen att bli historisk, grep tillfället när allt stod på sin spets. Det är få förunnat att få uppleva den känslan. Han var så värd det.

För om vi skall vara ärliga; det blev inte så mycket bevänt med arvet efter Stenmark. Jo, vi har haft Pernilla Wiberg förstås och Anja Pärson och nu har vi Frida Hansdotter bland guldmedaljörerna.

Men faktum är att det var i Norge det stora alpina intresset tändes efter den ofattbart store Ingemar Stenmarks karriär.

Arvet efter Stenmark

Sverige har - i tiden efter Stenmark - tagit tre olympiska medaljer på herrsidan: en bronsmedalj i super-G i Calgary 1988 av Lars Börje Eriksson, ett brons i Vancouver 2010 och guldet i Pyeong-Chang i slalom av André Myhrer. 38 år efter Stenmarks två i Lake Placid 1980.

Men i Norge - där Stenmark var nästan lika stor som i Sverige - kastade sig den ene efter den andra ut i backen med dödsförakt. Det har hittills resulterat i 29 alpina OS-medaljer. Nio av guld. Kjetil André Aamodt har fyra guld, två silver och två brons, han utklassar i olympiska sammanhang vår Stenmark. Och ni minns kanske namn som Finn Christian Jagge, Hans Petter Burås, Kjetil Jansrud, Lasse Kjus och förstås ännu aktive Aksel Lund Svindal. Olympiska guldmedaljörer allihop.

Värt att påpeka ändå mitt i guldyran hur man lär av historien, hur man smittas av förebilder, hur man tillvaratar tradition och tidigare kunskap. I Norge kan man det där. Mycket bättre än i Sverige.

Den underbara skidskyttefamiljen

Är det bara jag som får en tår i ögonvrån och blir fullkomligt förälskad i de här skidskyttetjejerna? De bommar och gräver ner sig och ber om ursäkt men stöttar varandra in i döden och ger kärlek till den som behöver och jag är fullkomligt övertygad om den totala ärligheten i Hanna Öbergs ord, att hon nog var minst lika glad efter silvret i skidskyttestafetten som när hon stod där ensam med guldet.

Vilket genombrott i världseliten, och så kul för hennes barndomskompis från Piteå, Anna Magnusson, som prickade in alla fem på sista ståskyttet och, faktiskt, bäddade för Hanna. Men ändå; att i detta väder, i dessa vindar, i denna konkurrens, i ett hopplöst läge skjuta två fulla hus och köra hem silvret det gör att jag nu kommer med mitt nästa - och troligen slutgiltiga - förslag till bragdmedaljör i höst: ge det till Hanna Öberg.

Två bragder är bättre än en och den sensationella vändningen i den här stafetten blir för alltid ett glittrande blad i svensk vinter-OS historia. Hanna har blivit för skidskyttelaget vad Charlotte Kalla är för längdtjejerna. Räddar hem medaljer ur hopplösa lägen. Vilket osannolikt drama. Och jag tyckte Pichler sa, på sin bräckliga engelska, att det här var den största skidskyttemedaljen han varit delaktig i. Silver större än guld.

Ja, var det några man unnade att få fira tillsammans så var det här glada tjejgänget som skjutit 20 000 skott var och åkt fler än tusen mil för att nå upp till den himmel där drömmar blir verklighet.