Tänkte så och precis då vräkte stora snöflingor ner utanför mitt arbetsrum i centrala Malmö och vad hade varit mera passande och välkommet än ett soligt leende från stackars "Halvar". Det finns inget värre, knappast något mera deprimerande än att se (och höra) svenska skidåkare som skall försöka förklara sina tillkortakommanden.

Det är något urdjävligt sorgesamt över hela deras uppenbarelse, de är som motvilligt framsläpade i medialjuset för att vi skall få vältra oss i deras olycka och få höra deras ursäkter och jag tycker så himla illa om det där. Jag mår fysiskt dåligt av det.

Stafetter är värst

Och det är som att de är allra mest ledsna när det är stafetter som skiter sig. När de mitt i den egna förtvivlan också måste gräma sig över att ha förstört för sina kamrater.

Jag har sett ett och annat förtvivlat stafettfiasko i mina dagar (och för all del en himla massa succéer också både med Magnuson och Lundbäck, Wassberg och Svan, Hellner och Johan Olsson med flera) och det är klart – det kände jag på mig – att springduon Hellner/Halfvarsson skulle ta den sämsta placeringen som finns. Fyra. Ingen vill bli fyra. De körde rätt så bra, det var inget fiasko, men så gjorde stackars Halfvarsson ett felval på väg in mot upploppet och allt var förstört.

Men vad hade vi rätt att vänta efter de svenska längdåkarnas OS-vinter. Det här var egentligen bara bekräftelsen på det vi måste rubricera – ett fiasko för svensk herrskidåkning.

Först arg – sedan glad

Medan Charlotte Kalla (ett guld och tre silver) och Stina Nilsson (ett guld och två silver) hänger den ena berlocken efter den andra runt halsen – en ny kanoninsats idag – och befäster ännu ett framgångsrikt år för tjejerna fruktar jag att svenskarna får åka tomhänta härifrån.

Vi har hela vintern sett stagnationen, hur Norge och flera andra dragit ifrån och vem som skall ge oss en liten ljusglimt i den avslutande femmilen begriper jag inte. Visst, Marcus Hellner såg stark ut i sprintstafetten men har han krafter till fem mil när han inte har känts riktigt fulltankad under hela vintern.

Som jag hade önskat att han och "Halvar" i alla fall fått göra ett litet snabbt besök i utkanten av prispallen igår men icke… bara dessa tomma, ledsna ansikten.

Jag tyckte mig se att Charlotte Kalla svor till lite för sig själv när hon såg att Stina Nilsson inte räckte till i sprintspurten mot amerikanskan Jessica Diggins som tillsammans med Kikkan Randall tog ett historiskt guld.

Men raskt spred sig det där leendet som man skulle vilja att hon lånade ut till Halfvarsson någon gång, möjligen i glädjen över att ha besegrat Norge. Det är ändå vad svensk skidåkning i grunden går ut på. Slå Norge. Svenskorna spelade definitivt huvudroller i ett oerhört raffinerat drama.

Norge gör sitt bästa OS någonsin och Sverige är ändå bra. Fyra guld, fyra silver.

Vad gör flummarna där?

• Ungefär som Halfvarsson; det var plågsamt att se Mona Brorsson fippla med sina skott och skjuta i blindo på förstasträckan i mixstafetten. Man vill bara vända bort blicken. Det gör ont att se någon misslyckas så kapitalt inför öppen ridå.
• I skicross gick det åt skogen och någon kommenterade att "det är skönt att det är över."
• I något som heter slopestyle far en massa flummare omkring och är lika glada när de förlorar. OS är inte viktigt för dem. De har sitt X-games och de är glada bara de får marknadsföra sin sport på en olympiska arena. Det är därför de är med.
  Livsstilen och flashiga filmer som ger pengar är målet. Ingen gick till final men de blev hyllade av sin förbundskapten ändå. Praktfiasko. De pekar finger åt hela idrotten. Borde de alls vara där?
• En rysk curlare dopad. Hur dopar man sig för curling? Gnider in stenen med Johaugs läppsalva, eller vad?
• Anita Östlund misslyckades i konståkningen. Jag begrep aldrig varför hon fick åka (17:e plats på EM – man brukar ju tala om topp åtta) medan Alexander Majorov (sjua på EM) fick stanna hemma. Logiken, SOK?
• Ut i kvartsfinalen; det har blivit en ful ovana för Tre kronor i OS-sammanhang. Stryk mot Tyskland. Inte ett fiasko på ”vitrysk” nivå (Salt Lake 2002) men likväl ett fiasko. 
• Leif Boork och damhockey; var det verkligen någon som trodde på ett lyckligt äktenskap?
• När Källström åkte till PyeongChang för att kommentera fotboll (i Östersund) tänkte jag; behövs det verkligen en Kim till på den koreanska halvön?
• Ut i kvartsfinalen; det har blivit en ful ovana för Tre kronor i OS-sammanhang. Stryk mot Tyskland. Inte ett fiasko på ”vitrysk” nivå (Salt Lake 2002) men likväl ett fiasko.