Jag satt en gång i Paris och funderade kring de stora fotbollsländernas nationalkaraktärer - det var strax förre VM 1998 - och vad skulle man egentligen säga om Frankrike, detta Frankrike som dittills bjudit den mest bedårande fotbollsunderhållning men aldrig fått bli världsmästare. Och så hände det; Zinedine Zidane nickade in två mål mot Brasilien och hela Frankrike förändrades. Dags igen?

Mycket möjligt för Frankrike har allt. Individualister och organisation lyckligt sammanvävt. Fantastiska försvarsspelare som Varane, mittfältare som Drogba och Kané och Matuidi och frontmän som Giroud, Griezmann och den här VM-turneringens specielle guldgosse, Kylian Mbappé, 19 år bara, snart i större ligor än den franska, magisk i sina upptåg, snabb som en vessla, teknisk och uppfinningsrik. Vi får se honom i VM-finalen; det var egentligen det enda jag önskade.

Före och efter Platini

Då, för 20 år sedan, fanns (finns kanske ännu) ett lite snobbigt, parisiskt Frankrike, där fotbollen alltjämt tillhörde underklassen och där man begrep sig bättre på cykel och rugby, en fotboll som tålde att fnysas åt, men det fanns också ett Marseille-iskt Frankrike, där segermål gav evig lycka, där troheten tålde förödmjukelser och kris, där barerna grät och dansade men aldrig svek, aldrig glömde.

Fram till 1998 var Frankrike det bästa lag i världen som aldrig vunnit VM. Till dels berodde det på att fransmän ville skapa, inte riva sönder och att det inte gick att hitta en målvakt med världsformat i både kropp och talang. Det fanns väl inget lockande i att försvara sig, fånga bollen med händerna, att kasta sig, oestetiskt, i desperation. Fotbollens konstverk målades med fötter som penslar.

Elegans belönas - och mål. Platini hängde sina verk på hedersplats. Liksom målskytten Papin. Och Juste Fontaine, skyttekungen från Sverige 1958 när fransmännen vann bronset precis som i Mexiko 1986.

Man måste räkna Frankrikes fotbollshistoria före och efter spelgeniet Michel Platini. Före Platini, under Platini bedårande fotboll men inget VM-guld. Inte ens final. I förlängningen av Platinis verk Zinedine Zidane, VM-guld i Paris 1998, EM-guld i Amsterdam två år senare. Där fullbordades verket. 

Skönhet före resultat

Men jag minns de största matcherna med fransmännen inblandade från tiden när de inte vann. Platini satte näsan i vädret som om Frankrike var störst, bäst och rikast men han befruktade också sin generation av lekfulla, tekniska spelare, särskilt mittfältare. Frankrike har alltid spelat bäst fotboll på mittfältet. 

Jag minns när Platinis lekkamrater hette Tigana, Fernández, Giresse, Gengheni, det var början av 80-talet, VM i Spanien 1982 (som italienarna vann) och EM i Frankrike 1994 där Frankrikes gyllene generation äntligen fick vinna. 

De spelade den vackraste fotbollen i hela världen. 1986 i Mexiko-VM stod tyskarna i vägen i semifinalen men den bästa matchen, många vill se det som en av historiens mest välspelade landskamper, spelades mot Brasilien i kvartsfinalen i Guadalajara, det blev 1-1 och fransmännen gick vidare på straffar.

Skönheten har ibland gått före resultatet. Fotbollen har varit större i Marseille än i huvudstaden. Men den där söndagen i Paris för 20 år sedan, när Zidane dansade som järnkamin och nickade hem VM-guldet till Frankrike, korsbefruktades på något vis skönheten och effektiviteten, de två Frankrike förenades och även det fotbollsobildade Paris fick lära sig förstå hur stor denna konst är, hur mäktigt ett vinnande landslag kan vara.

Världens nya kelgris

Frankrike har ingen Platini längre, ingen Zidane och, dessvärre, ingen Jean-Pierre Papin men en bra målvakt (Lloris), ett innerbackspar (Varane och Umtiti) som får till och men Granen att barra, Lindelöv att darra och så multigeniet Griezmann och världens nya kelgris Mbappe, så ung och oskuldsfull, så mogen och vältalig, så storsint att han skänker VM-gaget till välgörarande ändamål. Ett par tendenser till divalater som vi absolut inte vill se - hoppas någon nyper honom i örat - men vilken fotbollskonst!

Det blev bara 1-0 i semifinalen - Umtitis nick på Griezmanns hörna - beroende på ett Belgien som trots att landet inte är större än Sverige fått fram en hel drös med storstjärnor som Hazard, de Bruyne, Kompany, Lukaku för att inte tala om fantommålvakten Courtois. Det kunde gått hur som helst. Två likvärdiga lag. Belgiens entré i  världsfotbollen är ett smärre under som fotbollsvärlden i flera år studerat. Mindre seriespel för barn och tyngdpunkt på utveckling före resultat, de mest talangfulla i fotbollsskolor finansierad av staten bl a.

 Bryssel och Paris, en timmes tågresa från varandra. Någonstans där i trakterna bor fotbollens hemlighet.