Därmed kan säsongen anses räddad för en klubb med mycket hög svansföring och med ambitioner att bli ett lag att räkna med i Europa. 

Om det räcker med att kvalificera sig för gruppspel i Europa League för att göra avtryck internationellt kan väl diskuteras, men det räddar i alla fall säsongen både sportsligt och ekonomiskt och håller ställningarna någorlunda i Europa.

Ikonen Rosenberg

Nu får MFF sällskap med norska Rosenborg och Sarpsborg och Danmark får nöja sig med att FC Köpenhamn gjorde MFF sällskap. Tack vare en tung skalp. Laget slog ut italienska Atalanta. Bröndby däremot utslaget.

Nordens bästa lag - år efter år - är MFF:s försiktiga mål. I våras såg ambitionerna ut att grusas helt och innan man lägger lagerkransen över den tyske tränarens Rössler kala hjässa krävs nog också en tredjeplats i Allsvenskan och garanterat Europakval nästa år. 

MFF:s avgörande på bortaplan imponerande inte med elegans och skönspel men väl med hårt uppoffrande arbete och god försvarsorganisation. Det såg ut lite som när Age Hareide (dansk förbundskapten nu) skapade med sitt lagbygge i Champions League för ett par år sedan.

Och det går inte att förbigå MFF-ikonen Markus Rosenbergs betydelse för det här laget. Han gör dumma saker, han armbågar sig till onödiga varningar (och som i play off-matchen i Herning genom att slå bort en boll) men hans moraliska inverkan, hans slitjobb och hans distinkta operationer i avgöranden lägen håller hög klass. En smart målgivande passning och ett klassmål blev hans uppenbara och avgörande insats.

Disciplinerat arbete

Det var lite grann av landslagets disciplinerade arbetsinsats som låg bakom segern som var nödvändig efter att laget haft 2-0 i hemmamatchen men kollapsat totalt i andra halvlek och släppt upp danskarna till 2-2. 

MFF:s prestationer växer sportsligt med tanke på att man i ett mycket pressat matchschema tvingats använda spelare som antingen kommit från frysboxar och avbytarbänkar och saknar matchpuls eller gjort come back efter långvariga skador. Det har varit chansningar med halvskadade spelare som stundtals gått på knäna och utsatts för hårt slitage.

I värsta fall kan MFF:s Europaframgång kräva sin tribut i höstens kamp om en tredjeplats i Allsvenskan. AIK och Hammarby ser orubbliga ut på nationell nivå. 

MFF är Sveriges rikaste fotbollsklubb och lägger med spel i Europa-League ytterligare minst femtio miljoner till sin förmögenhet. Nåja, det kostar ju att vara med på balerna också där de halvstora elefanterna dansar. Därför har man också förstärkt under sommaren och jag tror att i varje fall två av sommaraffärerna kommer att löna sig på sikt. 

Marcus Antonsson kan bli den som tar över när Markus Rosenbergs 35-åriga kropp (och huvud) säger ifrån. En rörlig, arbetsvillig toppforward som nosar upp varje chans och nu allt oftare också sätter dem. Mål i fjärde matchen i följd. 

Romain Gall, köpt från Sundsvall, har ett spelsätt, en teknik och en utmanande stil som agenterna älskar - han fick inte chansen nu men gjorde två fantastiska mål i senaste allsvenska matchen mot Sirius och blir inte långvarig i Sverige om han fortsätter så.

Den fasta vägen

Det var också en ekonomiskt stark motståndare MFF lade på rygg. FC Midtjylland (en sammanslagning mellan Ikast FS och Herning Fremod) är en ung klubb från 1999 med Matthew Benham som huvudägare. Han har gjort sig rik på spelbolag (och sådana önskar man ju inte framgång direkt) men klubben har inte gjort någon vinst ett enda år under honom utan gått back sju år i följd med sammanlagt 256 miljoner.

Däremot har man under 2018 sålt spelare för 305 miljoner och därmed hållit nästan över vattnet. I Danmark säger man ”lyckohjulsklubb” om Midtjylland. 

Klubben har en god förmåga att utbilda i sin akademi eller handla billiga talanger som man säljer dyrt. Låter ju som en vinstaffär. Värvningsmetoderna är lite udda, för man går mera efter statistiskt underlag än subjektiva bedömningar.

Frisparksläggare, långinkastare, bra hörnläggare, nickspecialister, straffixare har företräde. Kanske därför som laget har den bästa statistiken i hela Europa när det gäller att göra mål på fasta situationer. När mästerskapet säkrades 2015 gjordes 45 procent av målen den ”fasta” vägen. 

Man ser tydligt hur spelare försöker få inkast och frisparkar så nära motståndarmålet som möjligt och åtråvärda straffar försöker man filma sig till. Det borde renderat ett par gula kort. Systematisk taktik byggd på statistiska fakta - ett udda värvningsunderlag kan man tycka.

 Nu straffade Malmö laget med två hörnmål i Malmö och hemma räckte det inte längre än till en frispark i stolpen. MFF stängde skickligt den enkla vägen för danskarna.

Lyckat tränarbyte

Fint för Sverige med ett lag kvar i Europa - det hade sett torftigt ut att bara vara trea i Norden - och skönt när både ”spelmissbrukare” och statistiknördar får på nöten.

I ett avseende håller Malmö tätpositionen bland de nordiska lag som klättrat vidare i Europa. Midtjylland har en arena med ett publiksnitt på endast 11 800. Det kom drygt nio tusen i avgörandet mot Malmö. FC Köpenhamn ligger på runt tolv tusen i snitt, norska Rosenborg bäst i Norge på drygt 14 000. MFF hade 18 254 i fjol, drygt 15 000 i år. Ett rejält tapp till följd av den svaga våren men ändå högst anständigt också i en europeisk jämförelse.

Tjänarbytens effekt är en ständig källa till fotbollsdebatt. I Malmös fall har den smärtsamma operationen att snoppa av Magnus Pehrson och anställa tysken Uwe Rösler blivit en succé. Det blev lite för teoretiskt och datastyrt i Pehrsons organisation, ambitiöst i statistik och datateknik men för mycket förbryllande information till spelarna. Det verkar lite enklare och ”mänskligare” nu men det är alltjämt en bit kvar om Malmö FF vill ta ytterligare steg. 

Det som gavs bort i våras går inte fullt ut att ta igen. Men kanske måste det vara värt ett allsvenskt mellanår för att koncentrera sig på att få glassa lite i Europa. Är ganska säker på att man både i Stockholm och Göteborg ser med avundsamma blickar på att det är Malmö som hela tiden drar de europeiska blickarna till sig.