Statistiken förvånar egentligen. Stora, väldiga AIK, ”kolsäckarna” kallades de en gång i tiden för sina svarta matchtröjor, med den skränigaste och genom åren också stökigaste och makthungrigaste klacken, med den största arenan i den största staden (jo, Solna, jag vet, men det är ändå ett stockholmslag); borde det inte varit flera guld. I nutid.

I fotbollens barndom trillade gulden in. I varje fall fram till 1937. Sedan tog förbannelsen ett strupgrepp, det rustades i Norrköping och Malmö och Göteborg och Växjö och Åtvidaberg och Halmstad och Helsingborg, lokalkonkurrenterna Djurgården tog över herraväldet, Hammarby stack upp någon gång; men det tog 55 år, från 1937 till 1992 innan AIK kunde sätta guldkant på tillvaron igen. 1998 och 2009 likaså.

Kreatören Olsson

Förr i tiden pratade man om centrallinjen. Då avsågs vanligtvis en fantommålvakt, en stabil mittback (ofta kapten) och en målkung. 

AIK har - förutom ett försvarsspel som är i särklass, bara 13 insläppta mål när sex matcher återstår av Allsvenskan - de bästa spelarna på de vitala platserna. Det finns lag med bättre målvakter men jag är full av beundran för den evigt unge Per Karlsson (den klokaste innerbacken i Allsvenskan de senaste åren, tillsammans med Norrköpings Andreas Johansson) , djupt imponerad av den sprallige, fyndige, offervillige kreatören Kristoffer Olsson och Henok Goitom avgör matcher med sin coola attityd framför mål.

Malmö FF har restaurerat sitt lag betydligt efter en oförsvarligt svag vårsäsong, en man som heter Uwe (Röster) hade sjutton raka matcher utan förlust när MFF föll mot Genk i Europa Leagues gruppspelspremiär, och visst har MFF Markus Rosenberg, men i förhållande till spelövertag gör Malmölaget alldeles för lite mål (och har släppt in dubbelt så många som AIK). Nåväl, nästan lika många gjorda som AIK men tack vare stora segrar, inte tillräckligt många. AIK har 17 mot Malmös 13.

Smolk i söderbägarna

MFF förspillde sin chans i våras men har stundtals - som t ex i hemmamatchen mot Sundsvall - spelat den kanske bästa fotbollen i landet - men utan att kunna vinna. Dessutom dränerar dubbelspelet (Allsvenskan och Europa League) laget på kraft så här i höstspurten.

Norrköping tycks ha en teoretisk chans men man vinner allsvenskan i praktiken, inte i teorin. Emellanåt hittar Norrköping tillbaka till det Janne Andersson skapade, trots massor av spelartapp, och nog tar klubben en Europaplats. Det blir för Malmö att göra upp med Hammarby om den tredje. Det har gått lite smolk i alla glädjebägarna som svingas på söderpubarna - guldchansen förspilld för Bajen.

Rikard Norling är starkt förknippad med AIK både som ungdomstränare och assisterande och när laget tog SM-guldet 1998. Guld i Malmö 2013, därefter Brann men han brann mest för AIK och nu vinner han guld igen. Han har blivit mera realist, rakare i språket sedan Malmötiden. Inte så många försök längre till Ranelidska, krystade ordblomster. 

I Norrköping har Simon Thern kunnat växla in lite av sin samlade kunskap från spel i Helsingborg, Malmö, Heerenveen och AIK, han är enträgen, tuff och med ett sprakande vinnarhumör. Men den givne blivande landslagsman som jag utnämnde honom till när han spelade i MFF tycks vi inte få se. 

Fädernas söner

Det blir ofta så där med sönerna till de stora fäderna. Thomas Nordahl hade det inte lätt, inte Niclas Kindvall heller och i Norrköping tvingas Jordan Larsson (Henkes son) alltför ofta inse att han är en sämre kopia av ett genialt konstverk som oftare tvingas stå i skrubben i stället för att ställas ut på vernissage. De skall inte klandras. Utmärkta fotbollspelare allihop men med en tung ryggsäck att bära.

Åter till AIK. På onsdag tar Janne Andersson ut en ny landslagstrupp. Det gäller spel mot Ryssland i den där lite överdrivet krångliga Nations League som jag nog ännu inte riktigt begriper hur man skall ta sig helskinnad ut. 

Jag skulle vilja se AIK:s Kristoffer Olsson i den truppen. Enligt mitt förmenande Allsvenskan bäste och nyttigaste spelare 2018. Ständigt i rörelse med en villig fot för att växla om från försvar till anfall, hitta öppningar ingen annan ser, driva på i djupled som tyvärr alltför få (fega) allsvenska innermittfältare gör. Han har polerat bort lite uppnäst norrköpingsk stöddighet och kaxighet och blivit en charmant, mogen allsvensk mittfältare i landslagsklass.

Blandad kompott

Annars erbjuder inte Allsvenskan kapten Andersson särskilt mycket att kalla in under fanorna. Jag har dock en favorit som skulle vara mycket spännande att se i bättre sällskap. David Moberg- Karlsson, offervillig, hårt jobbande högeranfallare i Norrköping, med ett sällsynt driv med bollen, tvära riktningsförändringar i bästa Robben-stil, fint tillslag och väl avvägda inlägg, skarpa skott och - viktigast av allt - en tempoväxling som är sällsynt och i landslagsklass.

Och hur går det därute i världen? Robin Olsen står stadigt i Romas bur, Victor Nilsson-Lindelöf har både fina matcher och ett självmål på sitt samvete, Forsberg håller i Bundesliga, Hiljemark i Italien, Lustig, Augustinsson,  Kiese-Thelin, Durmaz och Guidetti spelar till och från, Viktor Claesson tillverkar ryska mål. Det är lite blandad kompott och det är ju Andersson van vid.

Men nu har han i alla fall fått ett par Allsvenska ”tips”.

Varav ett ogarderat: AIK vinner Allsvenskan.