Manchester City, Liverpool, Tottenham, Chelsea, Arsenal, Manchester United; ingen europeisk liga innehåller så många kvalitativt starka lag. Och inte nog med det; ännu en bra bit ner i Premier League håller lagen så hög klass att topplagen måste vässa tänderna skarpa inför vartenda möte. Jämnheten, konkurrensen är den i särklass bästa i hela Europa. Det är bl a det som skapar vinnarna, det är i den tuffa matchningen som årets finalister i världens bästa fotbollsturnering har danats.

Årets charmlag

Ajax drömlika resa tillbaka till berömmelsen slutade med blodfärgade spelare utslagna i gräset som efter en gryningsraid. Istället var det sent om aftonen, klockan tickade vidare i den 96:e minuten när Lukas Moura i högen av ben lyckades vrida in bollen som betydde 2-3, 3-3 sammanlagt och Tottenhamvinst på flest gjorda bortamål. 

Inte bara för att jag blivit kär i Ajax den senaste månaden; jag tycker ändå att den här vansinniga regeln skall  bort. Den kom till en gång för att lagen inte skulle åka till bortamatcher och fegspela, man ville stimulera dem att göra mål som blev dubbelt värdefulla. Nu fegspelar lag hemma istället för att slippa släppa in det där dyrbara målet som kan förstöra dubbelmötet.

Ajax har spelat Europas charmigaste fotboll den här våren. Spelare som de Ligt (19 år och lagkapten), de Jong med flera har inte bara imponerat med kvickhet, platsbyten, passningssäkerhet och ungdomlig fräckhet och mod; laget har också haft en intensitet och en bollerövringsförmåga som Barcelona hade när laget var som bäst för 7-8 år sedan. Mot storlag som Real Madrid och Juventus har det varit en dödande cocktail.

Ajax tappade stilen

Men något hände den här gången. Ajax trodde inte riktigt på sitt spel, hade en försiktig utgångsposition (för att inte bjuda Tottenham på bortamål) och fick bara vid ett fåtal snabba kontringsattacker igång sin effektiva och kreativa fotboll. Det kändes lite som när Graham Potter övergav Östersunds koncept i hemmamatchen mot Arsenal i Europa League och blev överkört, för att i returen på Emirates gå tillbaka till sin snabba, attackerande, passningssäkra one-touch-fotboll och chocka engelsmännen.

Det är i varje fall en förklaring. Den andra är just den, att engelska lag bjuder emot med frenetisk, energisk och fysisk stark fotboll som det unga Ajax inte orkade med. Men naturligtvis var det en bragd av Tottenham (utan sin fixstjärna Harry Kane) att repa mod och hämta upp underläget med sammanlagt 0-3. En stjärnsmäll för Ajax men jag tror Tottenhamtränaren, argentinaren Mauricio Pochettino  var den som grät mest. Han har nu chansen att ge Tottenham den största framgången i historien. 1963 vann laget Cupvinnarcupen, 1972 och 1984 Uefa-cupen. Efter 35 års väntan kan laget nu vinna det största som finns.

För oss neutrala känns det lite trist att finalen blir en rent brittisk uppgörelse. De här lagen möts ju så ofta. Hade varit roligare med Ajax i final, om jag fått önska.

”The Normal One”

Liverpool är ett bättre lag, klar favorit i finalen. Och har sannolikt världens just nu bäste fotbollstränare, Jürgen Klopp, 52, född i Stuttgart, 300 ligamatcher som spelare för FSV Mainz som han sedan tog upp i Bundesliga som tränare. Han införde sin hysteriskt, aggressiva, hängivna spelstil i Dortmund. Det ledde till två ligasegrar, en cupseger och en Uefa-cupfinal. ”The Normal One”, som han kallar sig med en blinkning till José Mourinho, ”The Special One” som fick sparken från Manchester United i december i fjol. Men normal är Klopp minst av allt. Han hade inför matchen mot Barcelona ungefär samma pedagogiskt och psykologiskt omöjliga uppgift som en fältherre som skall motivera, att trots bara 10 000 man mot fiendens 100 000 så kan det gå. 0-3 i baken, medvetenheten om Barcelonas skicklighet att spela hem ett resultat, det ständiga hotet Messi; att ändå motivera sina spelare att tro på möjligheten och åstadkomma en total uttömning av all kraft och begåvning. Liverpool var under två matcher klart bättre än Barcelona som är bra, men inte som när den bästa fotbollen spelades i Spanien 2008-2012.

”You never walk alone”

Jag vet inget känslomässigt starkare moment i sportens värld än när publiken på Anfield sjunger ”You never walk alone” för varandra och sina spelare.  Sången skrevs av det världsberömda paret Richard Rodgers/Oscar Hammerstein till musikalen Carousel. Melodin växte som en tröstevisa för de anhöriga till krigets soldater men jag minns mest det oförglömliga ögonblicket när de 96 offren för Hillsborough-olyckan 1989 skulle hedras på att fullsatt Anfield. Liverpool spelade FA-cupsemifinal borta mot Nottingham Forest, 25 000 fans hade följt med och 96 av dem omkom i läktarkatastrofen. Till tröst för de anhöriga vid en efterföljande ceremoni på Anfield sjöng en fullsatta arena: ”Walk on, walk on with hope in your heart - And you never walk alone.” 

Så det är en lång och blodig historia som bygger kraften när Anfield sjunger sin klassiska klubbsång som de gjorde till sin när Gerry and the Pacemakers 1963 kommit ut med sin version av den melodi som tidigare både Frank Sinatra och Elvis Presley sjungit in.

Det är vackert så det gör ont och därför hoppas jag få höra den i Madrid den 1 juni. Som segersång, inte som tröstevisa.