Då sa Lennart Johansson: ”Han skall upp klockan fem i morgon bitti, gå fyra kilometer, göra femtio armhävningar och simma tusen meter. Det skall inte jag. Vill du ha en whisky?”

Rolig, lite lagom respektlös och glad i umgänget och en kvällsvirre. Det tog honom långt.

Lennart Johansson är död. Jag får nyheten dagen före Nationaldagen ute i mitt sommarparadis precis när göken gal i söder och pionerna står blodröda mot husgaveln. 89 år och hårt sliten kommer han till ro. Det är ingen stor överraskning. Det fantastiska var att han trots prostatacancer, hjärtproblem och stroke fightade sig tillbaka så många gånger till det liv han älskade att leva.

Jag tyckte mycket om honom, lärde mycket av honom och han erbjöd mig fantastiska möjligheter att titta in bakom kulisserna i världsfotbollen. Låt vara att jag inte kom ända in i environgerna där Havelange och sedermera Blatter kokade ihop sina recept på hur man skulle ta sig igenom denna lukrativa bransch med mesta möjliga behållning för egen del.

Ledare och beskyddare

Jag upptäckte hans storhet som ledare i Buenos Aires i Argentina 1978. Sverige har åkt ur gruppspelet, förbundskaptenen Georg ”Åby” Ericson var ur balans och ville omedelbart följa laget hem i stället för att stanna som observatör och det kallades till presskonferens. Och där stod han; rak, bestämd, bred och osviklig. Förbundets vice ordförande Lennart Johansson. Nu skulle fotbollsfiaskot förklaras, förbundskaptenens agerande och beslut kommenteras. Då visade han hur en ledare agerar. Med storhet och resning, med raka besked och ingen halka på orden, med modet att stå främst, låta sig bli beskjuten men breda ut sig till skydd för dem som behövde retirera lite diskret.

Det här var truppledning på högsta nivå, i ett brännhett politiskt läge i en fruktad militärdiktatur, i ett besvikelsens tillstånd när ett misslyckande skulle förklaras.

Här framtonade den store ledaren Lennart Johansson med hela sin potential, den som sedan tog honom till ordförandeskapet i Svenska Fotbollförbundet 1985 och till presidentskapet i UEFA 1990. Han hade berättat för mig, DN:s Bobby Byström och Göteborgs-Postens Bosse Alm på ett kafé i Mexico City i samband med VM 1986, att han tänkte kandidera. Han sa: ”Jag tror det behövs lite svensk demokrati och hederlighet i den där församlingen.”

Enda misslyckandet

Jo, det fick han nog erfara och lite naiv var han förstås när han åtta år senare ville ta nästa steg, till FIFA-presidentposten och talade om transparens och heder. Det var inte det de ville ha. Möjligen är det hans enda stor tillkortakommande - den erkände han faktiskt för mig under Japan VM 2002 - att han aldrig lyckades omvända de värsta mutkolvarna. De klarade sig alltid tack vare att de också drog in pengar som kom fotbollen till del.

Men ingen gjorde det som Johansson.  När han tillträdde som UEFA-president innefattade hans ”pastorat” (som han skämtsamt kallade det) 36 länder och 50 miljoner i kassan, när han slutade hade den europeiska fotbollsunionen vuxit till 64 länder och förmögenheten till 12 miljarder.

Hemligheten var i första hand införandet av Champions League 1992 och de lukrativa TV-avtal som följde.

Hans styrka var naturligheten, att han aldrig förställde sig, att han var rak i konversationen antingen det var Silvio Berlusconi eller Vladimir Putin som satt på andra sidan bordet. Det var ett tufft jobb att orientera mellan öst och väst, att stå emot påtryckningar från regimer, diktatorer, världsledande företag som ville vara med och styra och ställa och arrangera de stora mästerskapen.

Glimten i ögat

Också påtryckningarna från de största klubbarna lyckades han stå emot när de ville utmana UEFA, starta eget, stänga ligan och ta hand om alla pengarna själva. Han lyckades, som en Robin Hood, se till att det spillde över också på de mindre bemedlade genom att förklara för storklubbarna, att de måste dela med sig till dem som föder, utbildar och erbjuder talanger till försäljning.

Han var stolt över sin gärning, han hymlade inte med att han gillade makt och att umgås med drottningar och presidenter. ”Det gör i varje fall inte ont”, som han sa.

Han var en varm och känslosam person men med kraft i handslaget. Han hade glimten i ögat, en behaglig självironi, omsorg om de små och han svek aldrig sina gamla kompisar hur högt han än steg i karriären.

Med tanke på fotbollens överlägsna storhet, den påverkan sporten har i hela världen och på de svåra beslut - av både sportslig, politisk och ekonomisk karaktär - som han hade att hantera, anser jag honom vara den internationellt kanske mest betydande svenske idrottsledaren genom tiderna.