Det finns nämligen någonting obevekligt med en allsvensk tabell. Den ljuger aldrig.

Som mäktig institution för underhållning i Sverige, i dessa yttersta av tider, är det svårt att tänka sig någonting bättre och mera raffinerat och upplyftande än den allsvenska fotbollen.

Slutomgången måste ju ha varit något av de allra mest dramatiska i Allsvenskans historia och med kniven mot strupen gjorde de inblandade guldkandidaterna precis det de skulle i avslutningsmatchen. Det måste man beundra dem för.

Bästa halvleken

Malmö FF, vars första halvlek i Örebro, bjöd på årets bästa allsvenska fotboll, Hammarby som tog sin chans genom att pilla in fyra bollar bakom Häckenmålvakten men, framförallt, Djurgården som satte sig själva i rävsaxen genom 0-2-underläget i Norrköping men med en formidabel andra halvleken lyckades ta precis den poäng som behövdes.

Ingen skärrad av det utsatta läget, chansen de gett sig, godsakerna som stod till buds på ett dukat bord; alla tre gick de in på spurtrakan med full koncentration (nåja, det var väl lite skakigt i Djurgården inledningsvis) och gjorde ett skarpt, professionellt jobb. Men när djurgårdarna också fick den kniv på strupen de inte hade när matchen inleddes, så visade också Kim Bergstrands och Thomas Lagerlöfs grabbar det som gjort dem till mästare 2019; Djurgården har inte de skarpaste profilerna (med undantag för Allsvenskans bäste spelare 2019, Marcus Danielsson), men Djurgården har visat upp ett lag utan riktiga svagheter, jämnt och starkt och bra organiserat. 

Lån ur guldreserven

Och det blev guldlån ur valutareserven när man fick till sig Mohamed Buya Turay, så naturligtvis var det han som gjorde det mål som gav Djurgården guldet i en allsvenska som bjudit på massor av underhållande matcherna och med en kvalitet på den övre halvan som det var länge sedan man såg. 

Lag som IFK Norrköping och IFK Göteborg har i åtskilliga matcher spelat en fotboll i nivå med de allra bästa och ändå aldrig varit inblandade i guldstriden.

Så det var en stark Allsvenska Djurgården vann. Det var en bedrift att komma igen i Norrköping efter det som först blev en chock, sedan en väckarklocka och kunna utnyttja den åtråvärda position man satt sig i.

Champions League nästa för Djurgården. Där kommer nästa utmaning. Inställningen till det internationella cupspelet har hittills varit svajigt hos alla lag utom Malmö FF vars tröst i besvikelsen - nåja, allsvensk tvåa är en jätteprestation; jag blir så trött av att höra malmöiter tala om detta som ett misslyckande - är att säsongen nu fortsätter i Europa Leagues gruppspel. Det är MFF som visat de starkaste internationella musklerna i svensk klubbfotboll på senare år. För svensk fotbolls status krävs att flera klubbar visar att de vill lite mera än nationella framgångar.

Imponerande Rosenberg

Hammarby har genomgående spelat den mest attraktiva anfallsfotbollen i Allsvenskan och den store speldirigenten Bojanic har inte bara haft en försteviolinist att luta sig mot utan flera solister med hög högstanivå som Tankovic, Djurdjic, Rodic, Kacaniklic; intensitet, temperament och effektivitet.

MFF var de tippade favoriterna, truppen stor och gedigen, på sina håll något överskattad. Guldet förlorades runt sommaren när laget i självtillräcklighet tappade poäng i matcher som lätt skulle vunnits. 

En av inhemsk fotbolls allra största profiler - aldrig en riktig landslagsstjärna i skuggan av Statyn - Marcus Rosenberg avslutade sin karriär med två mål, tretton totalt vid 37 års ålder. Inte minst i internationella matcher har han visat sin storhet och jag tror inte någon svensk klubb under 2000-talet haft ledartyp av Rosenbergs dignitet, med så stark tillhörighet, professionalitet och klubbhjärta. 

Han hann med en gedigen 10-årig karriär utomlands innan han kom hem 2014 och han har med sin utstrålning, sin tuffhet, sin hunger och sitt sätt att oblygt gå i bräschen för lagets internationella härjningar varit i oskattbar tillgång. Han förtjänar en verklig hedersplats i fotbollens Hall of Fame. Tre SM-guld efter hemkomsten. Imponerande.

Starkt ledarteam

Blåränderna, Järnkaminerna fyller 120 år i år och tog nu sitt tolfte guld. Stockholmsfotbollen har väl aldrig varit starkare än just nu. Sportchefen Bosse Andersson och tränarduon Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf är alla gedigna, stockholmska fotbollsarbetare med lång erfarenhet som både spelare och ledare. Det är ett synnerligen gediget jobb de gjort tillsammans. De får högsta betyg för både sina fotbollskunskaper och för sitt sätt att vara ledare.

Djurgården var inte rikast, inte roligast men bäst. Det var den titeln det spelades om.

Grattis!