Jag tror aldrig en svensk fotbollspelare fått ens i närheten av det välregisserade avskedet. 4-3, två typiska Rosenbergmål och chansen finns ännu att gå vidare i Europa League.

Det har varit så mycket konstiga stämningar i Malmö den senaste veckan, i och runt Malmö FF. Det har handlat om damfotboll eller inte, en Ztaty och dess existensberättigande har debatterats och ett högdramatiskt kärleksdrama har spelats upp.

En lycklig skilsmässa

Man kan sammanfattade det så här; Zlatan gick ut och begärde skilsmässa, igår skrev MFF på papperen så nu är den definitiv. När Markus Rosenberg hyllades efter en fenomenal andra halvlek mot ett Dynamo som visat klasskillnad och spelat ut ett matchtrögt MFF, fick han ta emot besök på planen av en mängd personer som betytt mycket i hans fotbollsliv men också hälsningar från jumbotronen från förbundskapten Andersson (de träffades redan när Rosenberg var uthyrd till Halmstad 2004) och en rad andra, så fanns också en förinspelad hälsning från den ett år äldre Zlatan Ibrahimovic. Den visades aldrig. 

Den hade redigerats bort. Den otrogne älskaren lämnades därhän och istället omfamnade man den äkta kärleken, här personifierad av den spelare som tillsammans med 60- och 70-talets Bosse Larsson har betytt allra mest för klubben. Där vann skilsmässan laga kraft. Nu är det slut. Och från och med nu, och tills dödens skiljer oss åt, är det Marcus Rosenberg som sitter på pedistalen som den högst älskade och ärade för den nya generationen. Jag tror att det till slut blev en lycklig skilsmässa.

En stor fotbollskväll

Om det var varit en regisserad pjäs eller en film vi bevittnat på Malmö stadion hade kritiken inte varit nådig. Jag kan se recensionerna framför mig: ”Så smetigt romantiskt” eller ”Helt förutsägbart”, ”En alla-får-varandra-fars”. Men verkligen är alltid bättre än dikten och vi som satt där, denna fotbollskväll som kommer att räknas som en av de stora och mest känslofyllda i Malmö, kunde inte önska oss något bättre. Och jag är en fånig romantiker som gärna fäller en tår när sagor slutar lyckligt. Jag fällde en för Rosenberg också när han stod därute på planen efter matchen och fick all den kärlek som han förtjänade.

Han gjorde sin allsvenska debut 2001 som inhoppare i den beramade premiären där en viss Ibrahimovic presenterade sig med ett fullkomligt omöjligt mål ur ingen vinkel alls i segermatchen mot AIK. Och med en efterföljande gest med utfällda armar (som statyn) och en min av kaxighet som förebådade allt som skulle komma.

Vi hade sett en superstjärna födas men också ett talangfullt inhopp och Markus Rosenberg fick knega på i hård konkurrens, lånades ut till Halmstad BK 2004, blev allsvensk skyttekung och var nära att göra HBK till ett guldlag (Janne Andersson var där), återbördades till Malmö men såldes 2005 till Ajax för 45 miljoner, den då näst högsta summan som betalats för en svensk spelare efter Ibrahimovic. Sedan etablerade han sig i Werder Bremen 2005-2012, avverkade därefter Racing Santander i spanska ligan och West Bromwich innan han återvända till Malmö.

Fantastisk avslutning

Här är han nu ikonisk och hade inte Aftonbladet redan delat ut sin guldboll, så skulle den kunna ha varit en logisk prydnad på Rosenbergs prishylla för en högst extraordinär insats i svensk fotboll, toppad med ett osannolikt avgörande som huvudrollsinnehavare i sitt sista framträdande på hemmaarenan.

Alla som varit med på den sex år långa resan sedan Rosenberg kom tillbaka  har sett en rakryggad, fysiskt och mentalt stark kapten, respektlöst ta för sig och driva sitt MFF upp flera klasser internationellt, själv gått i bräschen med avgörande insatser och mål mot Olympiakos, Sjachtar, Saltzburg, Sparta Prag, segrar som fört upp MFF till Europas elitskikt med gruppspel i Champions League mot lag som Real Madrid, Juventus, Athletico Madrid, PSG med flera och låtit Malmöpubliken få både dofta på champagnekorken men också dricka förlustens bittra kalk i botten. Tre ligatitlar och fyra europeiska gruppspel kunde Rosenberg räkna in under sina sex år som återvändare till Malmö.

Kärlek och pengar

MFF bevisade mot Dynamo Kiev att laget på den internationella nivån är Sveriges bästa. De senaste sex åren har tydligt bevisat det. Ett matchotränad MFF var chanslöst i den första halvleken, utspelat stundtals av ett mycket bra Dynamo, skakigt i försvarsarbetet. Vi stod i halvtid och tippade seger med fyra, fem mål för gästerna men fick efter paus se ett aggressivt Malmö, ett klokt byte när den ännu oförlösta talangen Erdal Rakip kom in och satte fart på laget, tryckte upp tempot, gick på offensiven och också fick krydda sitt fina inhopp med ett drömmål. 

Det var alldeles märkvärdigt det vi såg, hörde och kände. Ett vackert jätteporträtt av Rosenberg på en enorm banderoll, bortgångne Malmöpoeten Jaques Werups fina ord ”Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig”,  jublet från 20 000 som inte visste några gränser; allt tog loven av Ztatyn. Kärlek istället för aktieinnehav.

Det var som att hela Malmö ville visa att fotboll är något mera. Att det inte bara är handlingar utan ord som förändrar. Om Zlatan sagt att en del av hans ersättning i LA Galaxy bestod av ett 23,5-procentigt aktieinnehav i Hammarby men låtit bli att flytta sitt hjärta från MFF till Hammarby, så hade nog allt varit förlåtit. Pengar kan man leka med, kärleksord är på allvar.