Det handlar om en polarisering mellan två grupper, en polarisering som uttrycker effekter av samhällsförförändringar på såväl medborgarnas som på de idrottsaktivas tänkande och handlande. 

Om vi börjar med idrottsrörelsens barn och ungdomar så ser vi allt tydligare två förhållningssätt till den tävlingsidrott som erbjuds. De som tränar allt mer, från väldigt ung ålder, i vissa fall från tre-fyra-årsåldern och uppåt, de tränar med avsikten att bli bäst – i sista hand bäst i världen. Och de som finns kring dem, framförallt deras föräldrar, tränare och ledare, de anser att det är detta som krävs. 

Elitgruppen finner form och beteende

Barnen är ju inte beredda på det från början, men de växer in i det. Jag tror att det finns en allt större enighet, samstämmighet och förståelse bland de vuxna för vad de inblandade håller på med och vad de är beredda att så att säga utsätta sig och sina barn för, för att nå dessa resultat. Samtidigt väljer de medvetet bort idrottens andra sida – den breda idrotten - som karakteriseras av en verksamhet som har kallats föreningsfostran. 

En försiktig prognos är att den elitinriktade gruppen inte kommer att bli så mycket mindre, inte så mycket större heller, utan den har antagligen funnit sin ungefärliga storlek och sina former. Det är en tydlig verksamhet, man kan gilla den eller inte, men alla förstår vad den går ut på. Den är ett tydligt alternativ till konkurrerande aktiviteter i samhället. 

Det kan man inte i samma utsträckning säga om den andra gruppen. De som tillhör den förhåller sig också medvetet till den tävlingsidrott som erbjuds. De är inte intresserade av att bli bäst i världen. De vill ha roligt och vara med kompisarna, det ska inte vara så märkvärdigt, och det ska inte vara så avgörande viktigt att vinna. 

Samtidigt finns det inget självklart fokus i deras engagemang och därför verkar det i första hand vara den verksamheten som tar stryk när idrottens aktivitetssiffror minskar. Den är inte ett lika tydligt alternativ till konkurrerande aktiviteter i samhället. 

Den barn och ungdomsverksamhet som byggdes upp från 1960-talet och framåt, och som snabbt rekryterade och engagerade årgång efter årgång både på bredden (en allt större del av den) och djupet (allt längre ned i åldrarna), utformades till en början efter vuxenidrotten och utifrån en syn på barn som vore de förminskade kopior av vuxna. 

Tappet drabbar breddidrotten

Det fanns redan från början olika uppfattningar om tävlandets eventuella välsignelse, och om målen med verksamheten. Efterhand formulerades mer konsekventa och enhetliga tankar och på 90-talet kom Idrotten Vill.  Så handskades RF med frågan på policynivå, samtidigt som praktiken ändå i första hand dominerades av tävlingsidrotten och dess mål och värderingar. 

Tappet verkar således främst drabba breddidrotten. Elitverksamheten är tydlig och fokuserad, och den har ingen konkurrens eftersom specialidrottsförbunden äger sin specialidrott. Deras monopol på att anordna tävlingsverksamhet har aldrig på allvar utmanats i Sverige. Breddidrotten är däremot i ökande utsträckning utsatt för konkurrerande aktiviteter. Det finns både externa och interna faktorer som påverkar utgången av denna konkurrens och som kan länkas till minskande antal aktiva och aktiviteter inom svensk barn- och ungdomsidrott.

Ett ökande antal individer aktiverar sig själva utanför RF-idrotten, i egenbestämda och oorganiserade former, och i rumsliga sammanhang som inte har definierats av idrottsrörelsen - i skogen, i parken, i havet och på vägarna. Denna utveckling kan kopplas till en individualiseringsprocess i samhället och till en kritik av hur tävlingsidrotten organiseras av idrottsföreningarna. 

Ett ökande antal individer aktiverar sig utanför RF-idrotten i organiserade former och i lokaliteter som inte har skapats av idrottsrörelsen. Här kan man skilja på ideella och kommersiella aktiviteter – i det första fallet exempelvis Open Water, Swimrun, Thriathlon och Qaudrathlon, i det andra gym, fitness centers, Knatteskutt och Sport Camps. Givetvis finns det också blandformer. Denna utveckling kan kopplas till individualiseringen i samhället och till en kritik av hur tävlingsidrotten organiseras av idrottsföreningarna, men också till en kommersialiseringsprocess. 

digitala media inkräktar

En tredje faktor som påverkar idrottens aktivitetsvanor är användandet av digitala media i alla dess former. De aktivitetsmönster som vi sedan 60- och 70-talet har tagit för givet, där barnen rör sig från hemmet till skolan, därifrån till fritids och sedan till idrottsföreningen, de löses upp både av barnen och av deras föräldrar. Även om det inte finns några entydiga kopplingar mellan användandet av datorer och digitala media och aktivitetsvanor, så har dygnet bara 24 timmar. Även digitaliseringen kan kopplas till individualiseringen, till kritiken av hur tävlingsidrotten organiseras och till kommersialiseringen. 

En fjärde faktor som påverkar både tillflödet till idrottsrörelsen och vad som händer när man väl har kommit dit är konsekvenserna av ett samhälle där två tredjedelar av befolkningen lever ett välmående liv på det att den sista tredjedelen cementeras som en underklass, definierad utifrån faktorer som social klass, genus och etnicitet. De individer som bär upp individualisering, kommersialisering och digitalisering tillhör vanligen de första två tredjedelarna. Det gör i betydligt mindre utsträckning barnen till en ensamstående, lågutbildad och arbetslös mamma av utländsk härkomst. Sannolikheten för att de är medlemmar i en idrottsförening är också mindre. Vi lever i ett samhälle där fattigdom återigen är en reell livssituation och idrottens tillgänglighet är idag mindre självklar än någon gång sedan parollen Idrott åt alla formulerades i slutet av 1960-talet. 

När det gäller interna faktorer, så finns det både positiva och negativa drag i tävlingsidrotten, och de negativa dragen bidrar till en exkluderande praktik, vilket naturligtvis inte är gynnsamt för deltagandet. Med ett av RF:s distriktsförbunds egna formuleringar kännetecknas barn- och ungdomsidrotten av att den med ungas stigande ålder blir alltmer:

• prestations- och resultatinriktad

• kravfylld i termer av resultat

• tränings- och tävlingsintensiv

• tidskonsumerande

• selekterande och rangordnande

• ledd av ledare som förkroppsligar och praktiserar kärnlogiken

• ointresserad av breddad verksamhet byggd på olika individers självbestämda ambitionsnivåer

En sådan verksamhet tilltalar snarare de elitsatsande än de breddsatsande. I många idrottsgrenar måste man börja mycket tidigt för att ”hänga med”. De som startar senare slutar oftare och tidigare. Företeelser som selektion, rangordning och utslagning, nivågruppering och tidig specialisering, föräldra- och ledarpress etc. känner vi som skäl till att lämna idrotten i unga år, emellanåt även om man faktiskt vill stanna kvar. Många idrotter kräver ett föräldraengagemang som kanske inte finns, osv. RF vill nu göra en resa ”från triangel till rektangel”. Tanken är att bredda triangeln och fylla den med ett delvis annat innehåll. Vilket skulle detta innehåll kunna vara – förutom att välja in Friskis & Svettis som specialidrottsförbund i RF?