Inkomst, utbildningsnivå, bakgrund, kön och bostadsort avgör hur mycket barn och ungdomar föreningsidrottar. 

Andelen som idrottar är högst i socioekonomiskt starka grupper och lägst i svaga. Samtidigt har CIF också under flera år rapporterat om minskade aktivitetsnivåer i barn- och ungdomsidrotten. Detta gäller samtliga åldersgrupper under tioårsperioden 2008–2018.

Stödet fördelas ojämnt 

Vi vet att samhällets stöd till idrottsrörelsen fördelas ojämnt så att rika föreningar i rika kommuner gynnas, liksom pojkdominerade lagidrotter. Dessa mekanismer gör också att när idrottsrörelsen får stora anslag för att underlätta integrering av de stora flyktingströmmarna, går betydande delar av pengarna till föreningar i kommuner som har tagit emot minimalt med flyktingar. 

Idrottsskolor är populära. De anses bidra till breddad rekrytering med fokus på goda skolresultat, god hälsa och framgång i specialidrotten. Det är emellertid välkänt att såväl skolresultat som hälsa är starkt relaterat till social bakgrund. Kan idrotten hjälpa till att motverka detta? I en uppföljningsstudie av två åldersklasser i en idrottsgrundskola ingår data från en föräldraenkät. 

Utifrån dessa kan man konstatera att föräldragruppen domineras av övre medelklass, här finns föräldrar som i stor utsträckning är födda i Sverige, har en hög utbildnings- och sysselsättningsnivå, yrkesmässigt domineras av högre tjänstemän och företagare, lever i sammanhållna familjer och bor i villa eller radhus. Samma resultat finns från studier av idrottsgymnasier. 

Om nu barnen i högstadieskolan antogs utifrån betyg hade detta varit en normal variant av social snedrekrytering – på temat ”läkarens barn blir också läkare”. Men i detta fall antas eleverna utifrån sina idrottsresultat, inte betygen. 

Därmed uppstår frågan om hur idrottens talang- och selektionssystem fungerar – till form och innehåll – för att speciellt fånga upp utövare med en sådan bakgrund. Dessa system finns redan i den föreningsidrott där barnen har sin idrottspraktik. De förser inte bara idrottsskolor med elever - inte ens i första hand - utan de strukturerar, i specialidrottsförbundens regi, alla sina utövare, från barn till vuxen och från bredd till elit. 

Lockar inte de utsatta

Uppenbarligen tilltalar dessa system i betydligt mindre utsträckning barn till ensamstående, lågutbildade och arbetslösa flerbarnsföräldrar med annat modersmål än svenska. Det är också mindre sannolikt att de barnen är medlemmar i en idrottsförening. 

Vi lever i ett samhälle där fattigdom är en reell livssituation för allt fler och idrottens tillgänglighet idag är mindre självklar än någon gång sedan parollen Idrott åt alla formulerades i slutet av 1960-talet. Vad gör idrottsrörelsen åt detta?