All rörelse räknas och varje steg är ett steg i rätt riktning”, säger kommitténs ordförande Per Nilsson. Enligt regeringens direktiv ska kommittén även engagera relevanta aktörer i samhället, varav idrottsrörelsen som vanligt i dessa sammanhang uppfattas som självskriven. 

För fem år sedan presenterade regeringen ”Samling för daglig rörelse” för att uppnå samma sak, bland annat genom att undervisningstiden i ämnet idrott och hälsa utökades med 100 timmar i grundskolan.

Elefanten i rummet

”Barn ska röra sig varje dag. Det stärker koncentrationen och lärandet. För att nå det målet måste vi jobba mer i skolan, med idrottsrörelsen och friluftslivet. Dagens samling innehåller bland annat fler timmar idrott och hälsa och möjlighet att skärpa läroplanens krav på daglig fysisk aktivitet. Det är en bra grund för arbetet framåt, för mer rörelse och stärkt lärande”, sa dåvarande utbildningsministern Gustav Fridolin.

Sant är att många av landets barn och ungdomar rör sig för lite. Sant är också att det är i skolorna politiska åtgärder når ut till flest, eftersom grundskolan är obligatorisk. Tyvärr är det lika sant att vare sig skolämnet Idrott och hälsa, eller skolans övriga ämnen, lyckas få alla barn och ungdomar att röra sig. 

Så tror jag också det kommer att förbli, så länge vi inte talar om elefanten i rummet. Elefanten är densamma som ger oss alla dessa medaljer – tävlingsidrotten. 

I läroplan och kursplan för ämnet idrott och hälsa finns inte en enda specialidrott nämnd, ändå utgörs ämnet till stor del av specialidrotter till regler och utförande. Detta vet vi att många barn och ungdomar älskar, och dessutom ägnar sig åt med liv och lust inom föreningsidrotten. 

Men vi vet också att en betydande minoritet inte gör det. Rimligen borde skolidrottsämnet i första hand rikta sig till dem, inte till de som redan tävlingsidrottar, ofta rent av för mycket. 

Låt mig referera några av de senaste forskarrösterna i frågan. Suzanne Lundvall, professor i idrottsvetenskap i Göteborg, tror att ämnets benämning går mot ett bredare begrepp – kanske rörelse och hälsa. 

Tävlingsidrotten styr

”I många år har idrott och hälsa hamnat i en box av tävlingsidrott som har styrt synen på ämnet”. 

Hon är kritisk till hur ämnet så starkt har påverkats av föreningsidrotten och tycker att man samtidigt missar så många andra möjligheter till rörelse. 

”Idag har dessutom tävlandet blivit något som unga börjat reagera mot, enligt flera studier. Skolan har blivit mer tävlingsinriktad och många unga väljer bort föreningsidrotten för att slippa tävlingsmomentet också på sin fritid”.

Inga Oliynyk konstaterar i sin avhandling från december ifjol att pojkar ofta premieras på idrottslektionerna. Men så skulle det inte behöva vara, och en möjlig åtgärd är att minska antalet tävlingsmoment. 

”Reflektera över om tävlingsmomentet bidrar till det som du vill åstadkomma. Tävling innebär alltid rangordning, vilket är motsatsen till jämlikhet. Tävlingsmomenten är djupt rotade i skolämnet. Men jag tror att det är nyttigt att våga ifrågasätta dem”. 

Ann-Christin Sollerhed, universitetslektor i idrott och hälsa vid Högskolan Kristianstad, påpekar att ungdomar som idrottar mycket och sällan missar en idrottslektion löper störst risk att skada sig. 

Men ungdomar som rör på sig minst skadar sig nästan lika mycket, trots färre tillfällen att skada sig på. ”Många av de skador som den mest aktiva gruppen ådrar sig uppstår på fritiden, helt enkelt för att de är väldigt fysiskt aktiva och har flest tillfällen att skada sig […] 

De som sällan rör sig skadar sig av motsatt anledning, eftersom de aldrig har fått träna upp sin grundmotorik. De skadar sig nästan lika mycket trots att de inte är med på skolidrotten lika ofta, och alltså har färre tillfällen att skada sig på. 

Tyvärr kan man nästan säga att de slår sig så fort de rör sig.” Att idrottsämnet alstrar skador är i sig inte anmärkningsvärt. Men om skadorna främst drabbar de som rör sig allra mest och allra minst borde man ställa sig frågor om ämnets innehåll. 

Radikal förändring krävs

För mig är det uppenbart att dessa forskningsresultat, liksom i princip alla andra som har ägnats frågan, tyder på att en radikal förändring av ämnesinnehållet i idrott och hälsa är nödvändig för att uppnå de folkhälsopolitiska mål staten önskar. 

Skall man få alla barn och ungdomar att ägna sig åt fysisk aktivitet i en rimlig omfattning och ta ett livslångt ansvar för sin kropp, blir min slutsats att social- och utbildningsdepartementen bör avveckla all tävlingsidrott ur skolämnet idrott och hälsa, och därmed också ur alla idrottslärarutbildningar. 

Det är inte otänkbart att idrottsföreningarna ånyo bjuds in till skolorna, det var en viktig del i de tidigare statliga satsningarna Handslaget och Idrottslyftet. 

Men varför skall idrottsföreningarna in på skoltid och propagera för ännu mer tävlingsidrott? Bjud in Friskis & Svettis i stället.