Om mina föräldrar och andra vuxna förstod, sade de ingenting. På den tiden var det mycket de vuxna inte pratade med sina barn om. Men rädslan var befogad. USA:s dåvarande försvarsminister Robert McNamara har i efterhand sagt att det huvudsakligen var tur som förhindrade att Kubakrisen slutade med ett kärnvapenkrig.

De är lika rädda

Nu är det dags igen. Några dagar efter invasionen i Ukraina beordrade Vladimir Putin förband med kärnvapenkapacitet att höja beredskapen. En månad senare har han målat in sig i ett hörn varifrån en av inte särskilt många utvägar utgörs av att använda kärnvapen. 

Jag tror att det finns tiotusentals svenska barn och ungdomar som är lika rädda idag som jag var 1962. Vem talar med dem? Den 1 januari 2020 blev FN:s konvention om barnets rättigheter svensk lag. 

Den innebär, enkelt uttryckt, att all verksamhet som riktar sig mot barn skall utgå från barnens behov och intressen. Eftersom de allra flesta barn och ungdomar i Sverige någon gång under sin uppväxt har varit med i en idrottsförening ger det idrottsrörelsen ett stort ansvar för att verksamheten bedrivs på ett bra sätt – på barn och ungas villkor. 

Idrotten skapar närhet

Vuxna måste tala med alla barn, men vi har ju en särskild närhet till idrottens barn, såväl svenska, ukrainska som ryska. Ett sätt att ta det ansvaret är därför att tala med dem. Inte så mycket om vad som skulle hända om bomberna börjar falla, utan hur vi ska leva med rädslan. 

Vi kan tala med dem om gemenskap, solidaritet och delaktighet, om laganda och föreningsanda, om att hjälpa och stödja varandra, om att stå tillsammans i motgång och svåra tider, om att alla är lika mycket värda och att varje röst måste få höras. 

Allt det som sammanfattas i begreppet föreningsfostran, som i stor utsträckning sammanfattar statens mål med sitt idrottsstöd. Det är vad jag skulle ha velat vara med om, då för sextio år sedan.