Den leder till en verksamhet som inte är bra för våra barn och ungdomar. Matchen på lördag eller tävlingen på söndag bestämmer hur vi utför verksamheten och behandlar utövarna. Vinsten blir viktigare än hur vi förbereder oss för den.

Tävlandet klarar sig inte idrotten utan, och de flesta av barnen som kommer till idrotten gör det för att de vill tävla. Men, som sagt, man kan tävla och man kan tävla. Ett tävlande som är förenligt med den lagstadgade Barnkonventionen kan vi lägga våra skattepengar på att stödja. 

Tävlas på felaktigt sätt

Men ett tävlande som bygger på arbetsmetoder som bryter mot lagen, ja där sådana metoder anses vara själva förutsättningen för ett framgångsrikt tävlande, skall inte bara lagsökas utan också fråntagas sitt skattefinansierade stöd.

Jag anser att det generellt tävlas alldeles för mycket på felaktiga sätt inom svensk barn- och ungdomsidrott, inte minst inom lagidrotterna.

Men värst verkar det vara i bedömningsidrotterna, och framför allt inom artistisk gymnastik, rytmisk gymnastik och konståkning. Med bedövande regelbundenhet blir vi uppmärksammade på detta, oavsett om exemplen kommer från Sverige eller från andra länder och oavsett om det handlar om pedofiler, tvångssvält eller fysisk och psykisk misshandel. Hur kommer det sig? 

business as usual igen

Samlas alla elaka människor och barnmisshandlare till just dessa idrottsgrenar? Det tror jag inte. Däremot tror jag att tävlingsdjävulen håller verksamheten i ett fast grepp, och att alla dessa brott mot lagen anses nödvändiga för att de bästa resultaten skall uppnås. Eller som sociologen Jonas Stier konstaterade redan för tio år sedan: 

Mot bakgrund av det sagda är ledarkulturen i svensk landslagsgymnastik både uppbyggd kring och förmed¬lare av en uppsättning normer, värden, ideal samt kommunikations¬, relations¬ och beteendemönster som i varierande grad inte överensstämmer med verksamhetens värdegrund eller främjar en sund och positiv utveckling hos individerna i denna verksamhet. 

Med bedövande regelbundenhet hör vi också från ansvarigt håll att det som hänt är förfärligt men att det skall bli ändring framöver. Och så fort vi tittar åt ett annat håll blir det business as usual igen. 

Kanske behövs lagbrott

En hypotes är att det kanske faktiskt behövs lagbrott i verksamheten för att uppnå de bästa resultaten. Och om det inte är så, finns det tillräckligt många – tränare, ledare, föräldrar, till och med utövare (varför skulle de annars underkasta sig?) som tror att det måste vara så. 

I vilket fall bör alla lagbrott sakföras. Barnkonventionen har varit lag i två och ett halvt år nu, men har inte prövats en enda gång när det gäller idrottsverksamhet. Inte av RF som ”i myndighets ställe” fördelar skattemedel till sina medlemsförbund, inte heller av någon kommun eller region. 

Spelandets och drickandets avigsidor reglerar samhället, men inte tävlandets. Och de som blir lidande är samhällets minsta och svagaste medborgare.