Det är alltså det svenska fotbollslandslagets försök, att nere på Stade de France i den franska huvudstaden få stanna kvar i det finaste rummet, som jag försöker beskriva. Eller finaste och finaste; det finns VM och det finns EM, det här handlar om en konstruerad tredje mästerskapsturnering som ett substitut för träningsmatcher och det finns ingen anledning att gråta för mycket över att de regerande världsmästarna, deras finalmotståndare samt de nuvarande europamästarna tog de tre platserna före Sverige i tabellen. Det finns ju jävligare saker att spilla tårarna på ett år som detta.

Ingen  av Jannes bästa

Det skulle ha spelats ett EM i år. Det är nu framflyttat till nästa år och där är Sverige med. Uppdraget därmed utfört. Sverige skall möta Spanien, Slovakien och Polen i sin grupp, det skall spelas över halva Europa - om det nu blir genomfört, det bestämmer ”den lille jävla kinesen.” 

2020 blev ett mellanår - i så många avseenden. Och det är inte - som helhet - Janne Anderssons bästa år som svensk förbundskapten. I de matcherna som gällde hade Sverige fyra raka förluster innan 2-1-segern mot Kroatien nyligen och det var ju inte nere i Paris som svenskarna puttades ur den gruppen med de främsta, europeiska lagen i Nations League, det var kroaterna som skulle besegras och det handlade till slut om ett enda mål hit eller dit.

Ironiskt nog blev det spelaren som varit det hetaste diskussionsämnet på sistone - Dejan Kulusevski - som förspillde den alla sista chansen att faktiskt få till en kvitteringschans mot det mycket bättre franska laget. Då visade resultattavlan 3-2 och Sverige satsade allt och tog till och med, på hockeyvis ut målvakten, men precis som ofta i SHL slutade det med baklängesmål i tom kasse.

Peter blek om nosen

Juventusspelaren skulle ge hela det övriga laget en bra boll att kriga om i luftrummet men frisparksbollen lyfte aldrig, fångades i den franska muren och skickades in i ett övergivet svenskt mål. Lite typiskt för en säsong där svenskarna försökte vara lite bättre än de i själva verket är. 

Dumt att snöa in på detaljer men jag förstod aldrig varför en närkampsstark straffområdeskrigare som Kulusevski skall slå en frispark i sista sekunderna, en allt-på-ett-kort-chans, när han borde varit med sina starka ben och vassa armbågar därinne i klungan av människoben och franska skallar och försökt få till ett 3-3-mål. Det var ett felval - om det nu var den stackars Peter Wettergren låg bakom eller spelarnas eget beslut. Det har varit hektiska dagar för Wettergren som såg lite blek ut om nosen inför sitt livs hittills största utmaning som högst ansvarig på plats i stridsledarens roll. 

Det är en fin och omtyckt man från Ödeshög i Östergötland, han gillar egentligen bäst att vara andremannen, stödfunktionen till den ansvarige, men i dessa coronatider får folk vara beredda att ta på sig en massa skit man inte är riktigt beredd på.

Återgå till modellen

För utvecklingen av landslaget hade det säkert varit nyttigt att vara kvar i den s k A-gruppen där Europas allra bästa lag lottas ihop för att träningsspela på lite konstruerat allvar mellan kvalmatcher till EM och VM och förhoppningsvis några slutspel. Janne Andersson Team passade på att sätta sitt lag på lite hårdare prov under några matcher genom att en smula överge den svenska modellen och utmana storheterna lite offensivare. Några s k experter har tyckt att det är så man skall utnyttja den här mindre viktiga turneringen, pröva att utmana kaxigare med risken att gå bort sig, men det har svenska landslag prövat i årtionden, gått på smällar och fått återgå till slitjobbet.

På senare tid har man ändå lyckats kombinera detta kollektiva, hårda jobb och starka försvarsspel över hela planen med riktigt bra anfallspel - som mot Kroatien hemma - tack vare att landslaget just nu förfogar över ovanligt många bra, offensiva spelare som platsar i starka europeiska lag. Det är där utvecklingen sker, det är de starka individualisterna  i det kollektiva systemet som blir den perfekta kombinationen. Sveriges chans. 

Intressant framtidslag

Sverige kan hävda sig mot de bästa om man klarar av lite exklusivare fotbolls i organiserad form. Om man fortsatt gnugga på istället för att lite naivt tro på under, så hade Sverige kanske varit kvar i A-gruppen och fått fortsätta utvecklas bland de bästa.  

Det var inte på trötta ben i en lågtempomatch mot världsmästarna det skulle ske. Det var när backlinjen fick för dålig hjälp och brast i tidigare i matcher.

Tycker ändå att svensk fotbolls framtid ser väldigt spännande ut med ovanligt många tekniskt fullgångna spelare som tar för sig i stark konkurrens, ivriga att få spela. Kristoffer Olsson, Emil Forsberg, Victor Claesson, Dejan Kulusevski, Alexander Isak, Robin Quaison, Mattias Svanberg, Jordan Larsson, Jesper Karlsson, Victor Nilsson Lindelöf. 

Ju flera starka individualister Sverige kan plocka in och få dem att foga sig i systemet, desto starkare blir landslaget. När svenskarna återgick till grundkoncept mot Kroatien och Frankrike gav de sig själva chansen igen. Nu har man i alla fall lärt sig något av ett år i finrummet med coronaavstånd till den riktiga adeln.