Och som de försökte. 

Danmark är utan  tvekan den här bisarra EM-turneringens största överraskning och talade själva redan före turneringen om att en semifinal kändes fullt möjlig. Malmös danske tränare Jon Dahl Thomasen, en av Danmarks allra främsta landslagsspelare genom tiderna, tänkte till och med ännu större tankar om sitt hemlands representanter.

Ur ett chocktillstånd

Det skall sägas; Danmark var också en av nationerna som fick den stora fördelen att spela alla sina gruppspelsmatcher hemma, på Parken i Köpenhamn. Men England fick inte bara gruppspelsmatcherna utan också åttondelen och semifinalen på Wembley. Där spelar de också finalen mot Italien.

Det går inte att komma ifrån det hemska som hände i den första matchen mot Finland när Christian Eriksen, lagets stora stjärna och ledargestalt, höll på att förlora livet där i gräset på Parken i Köpenhamn den 12:e juni.

Hur all fotbollsglädje bara frös till is de minuter som kändes som timmar innan vi såg hur han låg där på båren, med handen på pannan och ögonen öppna, och vi fick veta att hans hjärta stått stilla ett tag men återstartats med de medel och kunskaper som numera står till buds.

Den matchen - som naturligtvis aldrig skulle spelats färdig den kvällen - hade Danmark aldrig förlorat om de inte tvingats spela med tankarna på annat håll.

Det var ur detta chocktillstånd - skickligt lotsat av förbundskaptenen Kasper Hjulmand och Milanbacken och kaptenen Simon Kjaer - och i glädjen över att Eriksen överlevde som danskarna reste sig och lagets första halvlek mot en av favoritnationerna, Belgien, är kanske hela EM:s absolut bästa. Förlust ändå.

Därefter 4-1 mot Ryssland, 4-0 mot Wales och 2-1 mot Tjeckien fram till mötet med England på Wembley. 

En kontinental stil

Det var varit en fröjd att följa Danmark som i närmandet till de stora fotbollsnationerna i Europa kommit mycket längre med sin fotboll.

Danskarna har i decennier alltid vänt sig söderut, i alla avseenden, betraktat sig som tillhörande kontinenten, inte den snöiga kalla nord. Därför har det alltid varit så trivsamt att åka till Köpenhamn, det har känts så mycket mera utomlands än bara en liten tripp över Sundet på en halvtimma.

Den positiva, mera tekniska och kreativa fotbollen, kom tidigt till Danmark och i den här turneringen har laget visat att det går att möta de stora också med själva fotbollskonsten rakt av. I Sverige pratar vi om att allt måste fungera taktiskt, vi måste försvara oss bra, springa och kämpa och hjälpa varandra, spela lite primitivt, förstöra så gott vi kan. I Danmark har man självförtroende nog att tro att man kan slå de stora nationerna i rent och öppet spel utan tjuvknep och överjordiska krafter.

Danmark spelar fotboll som de bästa men krigar ändå som en underdog och förfaller inte till övertro på den egna förmågan. Stolta och självsäkra - men inte kaxiga.

En lärobok för Sverige

Kombinationen har skapat ett av de bästa danska landslagsgenerationer vi sett och här borde ju Sverige ha mycket att lära. För där svenskarna efter energisk bollerövring ofta misslyckas att koppla om till bollkontroll och konstruktivt frlmåtspel lyckas danskarna med just det. Med bättre teknik och bollkontroll, fotbollens självklara matematiska trianglar inbyggda i sitt dna utmanar de, djärvt och frenetiskt också de allra bästa.

Kanske är det någonting som Janne Andersson kan försöka sig på om han kan sno lite genteknik på något danskt fotbollslaboratorium nu när ett antal veteranen pensioneras och han  måste förnya sitt landslag. Med Isak, Kulusevski, Svanberg, Jordan Larsson med flera unga spelare. 

Den ende svenske spelaren som i just detta avseende - kontinental funktionalitet - kunde mäta sig med de allra bästa var Emil Forsberg. Hade han skruvat in den där bollen som sannolikt gett segern i åttondelen mot Ukraina hade Forsberg nämnts som en av turneringens stora och i varje fall haft en given ytterplats i det EM-lag jag inte tänker ta ut.

England och Danmark bjöd på en livlig och offensiv semifinal, fullt värdig en match om finalplats. Chansrikare och mera underhållande än den mellan Spanien och Italien. Mikkel Damgaard, nyss 21 fyllda, har visat sin eminenta talang med två klassmål, Barcelonas Braitwaite har imponerat med sin snabbhet, Simon Kjaer, Andreas Kristensen och Jannik Vestergaard  med stort försvarspel och på Wembley gjorde  målvakten Kasper Schmeichel (Leicester) kanske sitt livs match med en handfull räddningar i absolut världsklass. Så komplett har sällan danska landslag sett ut. Kaspers pappa Peter var den förste danske målvakten av internationell toppklass, nu är sonen där.

Ingen förlängning, tack!

Men till slut var det Raheem Sterling, född strax intill Wembley, som fälldes och Kane slog in straffen först efter retur från Schmeichel. Så blev det till slut de förväntade, Sterling (Englands bäste under hela turneringen) och Kane som såg till att England kom till final.

England har inte tagit en titel sedan VM-guldet 1966.

Italien har lite större vana att spela finaler.

En fin EM-final kan det bli - hoppas den kan avgöras under nittio minuter för förlängningarna har varit besvikelserna hittills. Många trötta ben nu. Alla väntar på straffarna och vill inte göra misstag.

Men till sist; Tack Danmark för jättematchen mot England och den positiva fotbollen under hela turneringen. Här finns studiematerial för lite stelbenta svenska fotbollstränare.